Uppsala
Detta har varit parkerat ett tag, och jag höll också på att falla för frestelsen att skippa skriva ett inlägg idag och istället försöka sova efter en riktigt jobbig dag och några jobbiga dagar bakom mig.
MEN, jag gjorde inte det och tänker ge mig själv en klapp på axeln (vänster) bara därför.
Däremot blir det nog ganska kort och ryckigt nu, mer som stödord inför morgondagen.
Att lämna Boss imorse kändes jättetungt, även om jag vet att han är i de bästa händer. Att åka hemifrån imorse kändes förjävligt. Tårarna rann när jag stod på exakt samma plats som mamma stod på när hon kramade mig och brorsan hejdå för 19 år sedan, och inte visste om hon skulle komma hem igen.
Jag vet att jag inte ska göra samma sak som mamma, men det hade nog inte spelat större roll om jag skulle åka till Uppsala för att ta bort en leverfläck eller bli behandlad för nageltrång - känslan hade nog kommit ändå.
Att släpa de tunga väskrna själv till busshållsplatsen och sedan från Resecentrum till sjukhuset kändes ensamt, patetiskt, sorgset och jobbigt.
Att åka jumbolans (f ö, jättebra grej!) kändes också oerhört tungt, att sitta omgiven av andra patienter och deras anhöriga som var med som stöd, det gjorde att jag kände mig ensammast i världen.
Det var en lång promenad med tunga väskor till rätt hus, och Akademiska sjukhuset är rätt stort.
När jag kom fram fick jag tunga vibbar från avgiftningen, lukt, låsta dörrar osv.
Möter en kille med ansiktstatueringar och ticks som gnällde på hur svaga mediciner man fick här, och jag kände bara OH NO! Inte igen.
Jag klarar inte det, inte så långt hemifrån tryggheten.
Jag träffade smärtläkaren och han var väldigt bra! Jag blev dock väldigt besviken över planeringen, läkaren ville trycka in TRE konsultationer från andra specialister, som ingen av dem fanns med på min skrivna planering. Känns långt borta att det går igenom.
Jag träffade två forskningsassistenter som undrade om jag ville vara med i en studie om långvarig smärta och opioidbehandling, vilket jag självklart sa ja till!
Om det är något jag har lärt mig av allt det här så är det att smärta behöver utredas och forskas om, vi vet alldeles för lite och det blir alltsomoftast väldigt luddiga diagnoser och sedan "hands off" - vi kan inte göra något mer.
Jag fick sent omsider ett rum och två personal visiterade mig och mina väskor. Jag fick inte använda mina ispåsar, något som blev väldigt jobbigt eftersom det är det enda jag kan döva viss del av smärtan med.
Vi testar nu med gummihandskar fyllda med vatten som får ligga i frysen, återstår att se hur det har gått efter natten.
Nu ska jag försöka sova...
