a n n a x

Jag hade egentligen tänkt skriva om förhållanden, vilka som har stärkt mig och de som har knäckt mig. Jag kom en bra bit, när jag kom på att jag faktiskt inte bara behöver reda ut varför jag tappade mig själv varenda kväll. Utan kan reflektera över långt mycket mer, och kanske boosta upp nuet och det som just nu är riktigt, riktigt bra.

,

Så, det gör jag. Inte i skrift, utan det får följa med i huvudet till sängen och förhoppningsvis generera i en natt med lite sömn ifall axeln håller sig någorlunda i schack.

 

 

En underbar svägerska, äkta vänner, bror och brorsöner, pappa och pojkvän. De har alla gjort sitt för denna sköna känsla i magen. Det är bara att njuta...

De som tänker sig en skön, ljus och rolig inblick i min vardag som tidigare kan besviket, men direkt, surfa vidare. Det kommer kanske bara bli det här inlägget som blir "officiellt" och att jag gör klokare att vädra mina tankar privat. Nu låg detta nära till hands när tanken kom att det kan vara skönt att skriva bort det som gör att min huvud ständigt snurrar och spränger.

 

Sjukt att sitta i mitt föräldrarhem, eller egentligen mitt nuvarande hem, på en mörk övervåning när pappa sover under mig och SATC står på för sällskapets skull. För närvarande i närbild i en sovrumsscen där de ska försöka prata snusk, och skriva av sig allt det som gör ont i magen. Eller, inte allt. Förmodligen bara en hel massa kryptiskt skit som bara jag, och eventuellt någon vilsen vän som klickar fel, förstår.

 

Min vän Lisa pluggar i Lund sen två (tror jag) år tillbaka. Vi har känt varandra sen vi var 6 år, alltså 19 årsjubileum i år. Vi har därmed varit med om allt med varandra, på mer eller mindre nära håll. Vi ses numer inte så ofta beroende på avståndet, och ibland pratar vi inte på någon månad eller så. Men vi vet alltid vart vi har varandra, med undantag för ett eller ett par missförstånd under årens gång, Det jag vill komma fram till är att hon känner mig, MIG. Hur jag har växt, utvecklats och förändrats sedan 6 års ålder, vilket är självklart. Hur man klarat sig igenom alla kriser,oberoende av dess allvar. Brustna tonårshjärtan, mammas hjärntumör, acneångest, min ätstörning och depression, svek och plugghets. Men på något sätt har jag alltid varit jag, mer eller mindre glad bara kanske.

Jag har själv känt, eller listat ut kanske är ett bättre uttryck, var någonstans jag tappade mig själv och det var i Skövde. Inte för att själva staden var så skrämmande, eller att mina lagkamrater inte ville sitta bredvid mig i omklädningsrummet eller något sådant. Men där är den stora vändningen. 

Nu är det lite drygt ett år sedan jag flyttade därifrån, men uppbyggnaden har aldrig riktigt tagit fart av sig själv som jag kanske tänkte lite naivt. Istället sammanstrålar en mängd händelser i att ett ständigt rivningsarbete verkar pågå.

Nu, åter till min vän Lisa. 

Jag träffade henne och hennes kille Henry i mellandagarna när de var här i Örebro och vi hade en trevlig kväll. Pratade och skrattade, berättade och mindes. Blev glad i magen, både för att det var en härlig kväll att få träffa henne, och så för att det kändes som förr. Trodde jag...

Någon vecka efter att jag och Lisa hade setts så ringde hon, jag låg relativt nyopererad och hade ont och vi pratade om ditt och datt som var aktuellt. Men så säger hon lite trevande, stapplande och stammande att hon inte riktigt vet vad hon ska säga, att hon har tänkt ringa min mamma men att hon ville prata med mig först. Med allvar i rösten frågar hon mig hur jag mår, bortsett från axeln som var nyopererad. Jag blev lite ställd. Hon sa att hon har varit orolig för mig ganska länge, men efter att jag var där i mellandagarna så har oron trappats upp ordentligt. Du är ju inte du längre Anna, sa hon. Du ber nästan om ursäkt för dig själv, skrattet når inte ögonen och du ursäktar personer som har gjort dig så illa att du nästan försvunnit i mörker.

Och då gick det upp för mig tydligare. Första tanken var att jag har blivit sämre på att hålla masken. Men sedan kom det upp för mig mer och mer, den där masken håller kanske för andra, men inte för Lisa.

 

Hur fan blir man sig själv igen, efter så lång tid? Jag tänker inte knepa och knåpa på någon ny mask, den jag har får fungera för dem som själva mår bra av att bara se den. Men de som är mig närmare blir ständigt varse om varje spricka och hål i den för ju sämre jag mår, desto mer faller den. 

Nu blev det väldigt djupt och metaforerna avlöser varandra i slutet, men jag avslutar ändå starkt med att jag vill slita av masken och ta tag i problemen iställer för att gömma dem.

 

Känns som att det får bli en privat terapibok det här, tycker inte folk att jag är deppig innan så lär de utesluta mig ur livet efter det här.

 

Tack Lisa, det vill jag säga officiellt. Om någon nu läser detta, och ännu mindre troligt, ha tagit sig hela vägen ner hit. Får sätta in en dagens ros istället, för det är en vän som borde få se det i alla världens tidningar (och jag får börja med NA...)