a n n a x

Jag fortsätter att kriga med att acceptera och agera efter mina "nya" förutsättningar, för att få det att funka. Tyvärr gör jag nog inte det så bra...

Antingen gör jag som igår och gör för mycket för att mitt samvete och känslan av att inte dra sitt strå till stacken blir för jobbig och jag tänker att jag bör göra allt. Mycket handlar om känslan av att någon annan här hemma egentligen tycker att jag bara är slö, och det är som sagt bara en känsla och ingenting någon har sagt.

Känslan av att inte vara självständig, att vara i konstant behov av hjälp och stöd på alla sätt är alldeles tillräcklig, men jag lägger ändå till en hel massa andra känslor till min neggocirkus. Och när jag inte klarar av att hoppa av karusellen så beskyller jag mig själv för att vara värdelös som inte klarar av det, eller i alla fall klarar av att dölja det för andra.

Vilken shit show jag låter som! Det är inte konstigt att man är singel...

 

Efter att ha plockat in disken, dammsugit, gjort mina squats (150!!!) och gjort ett försök att göra fransk nougat så var jag således helt slut. Mamma fick åka och hämta mina mediciner som var kvar på avdelningen, och jag bara låg. Helt käppslut!

Jag fick tvinga mig ut och sätta mig i solen en stund, som egentligen var helt fantastiskt skönt men jag orkade knappt släpa fram stolen och en filt. Bara den känslan kan få mig att vilja hoppa framför tåget, att inte orka resa på sig. Som tur är så orkar jag inte heller släpa mig till en tågräls heller.

Jag njöt i solen en stund innan jag gick och hämtade Boss hos hans dagmamma, där han alltid har en kanondag. Igår hade han fått springa lös tillsammans med sina kompisar, och han var som vanligt helt slut när han kom hem.

 

Efter detta var jag återigen så slut att jag inte ens orkade sätta på mig varma strumpor eller fleecestället, och hamnade i soffan igen.

Vi gjorde lite nytta på kvällen, jag drog kopior på alla mina tusen papper till journaler som ska in till Capio för att de ska kunna göra en invaliditetsbedömning på min axel. Jag skulle bli mycket förvånad om det finns någon som kollar igenom allt det där, för det är MYCKET!

Jag blev lite lätt nedstämd när jag drog kopior på allt det där, för det är ju faktiskt papper på en del av den skit jag har gått igenom de senaste 4,5 åren. 

Vi avslutade kvällen med att köpa pizza och kolla på Skavlan innan vi var tidigt i säng alla tre, plus Boss.

 

Jag vaknade vid 7 morse, återigen helt blöt på hela kroppen, om det är abstinens eller om det är kroppen som reagerar på smärtan får jag låta vara osagt men roligt är det inte.

Mamma och pappa var redan uppe och skulle åka ner till stugan för att höstfixa lite, och de tog med sig Boss. Jag försökte somna om men det gick inte för axeln gjorde så jävla ont. Så jag tog mina morgonmediciner och vitaminer, gjorde mina squats (155 st!!!) för dagen och gjorde mig sedan iordning och tog på mig hyfsat varmt för att sedan gå ut en sväng i skogen och kolla efter lite svamp. 

Några gula kantareller rikare gick jag hemåt, och bara dråsade omkull. Ringde farmor och tele2 för hennes räkning, och nu sitter jag här.

 

Det lät nog bli ännu en däckning nu, eller om jag ska försöka få i mig något att äta först.

P O!

Idag skulle jag och mamma åka och träffa läkarna, både läkaren från Beroendecentrum och min nya smärtläkare, så jag vaknade ganska tidigt efter en lite oroligare natt. Det känns aldrig kul att åka till sjukhuset, och nu när jag mår såhär så känns det ännu mer oroligt eftersom jag tvivlar på att jag ska få goda nyheter.

Inför mötet hade jag och mamma skrivit upp lite frågor, och vi pratade om det igår kväll och det samtalet slutade väl inte så jättebra... Mamma tycker att jag är otrevlig, och jag tycker att hon säger dumma saker och inte förstår - ungefär där vi brukar hamna när vi inte når varandra och det äter upp mig inifrån. Jag blir så obeskrivligt ledsen varje gång, och inte mindre denna gång då jag verkligen önskar att mina föräldrar ska uppleva min oändliga tacksamhet för allt de gör när jag är i såhär stort behov av både fysisk hjälp och mentalt stöd.

Hur fan ska jag klara av det här?!

 

Jag vill ju bara underlätta för dem, och då framförallt mamma, men det känns som att jag istället hela tiden lägger ytterligare sten på börda. Och när jag inte kan hantera allt som händer, då lägger jag till ännu mer oro och tyngd för henne att bära för att hon blir rädd för vad jag känner. Och jag blir ännu mer rädd för vad jag känner och tänker när det blir såhär. 

Jag vet bara inte var jag ska hämta styrka ifrån, om så ändå styrkan att kunna hålla minen framför mamma eller att låtsas orka mer än jag kan. Det känns som en snara runt halsen som dras åt oavsett vilket håll jag snubblar mot.

 

Mötet idag gick helt okej... Beroendeläkaren underströk återigen hur bra jag har klarat mig igenom abstinensen, klart över förväntan med tanke på mitt utgångsläge och de doser jag stod på och att faran för nya abstinensbesvär som är såpass svåra att jag skulle behöva hjälp är mycket små. Allt där är positivt! 

De nya mediciner jag fått när jag legat inne och ska fortsätta med var heller inga konstigheter, de kan göra mig lite torr i munnen och ev slö dagen efter om det vill sig illa. 

Värre är väl nyheterna som kom från Smärtenheten, att min tuffa resa nästan fått en nystart och att det kommer att vara kämpigt värre en tid framåt också. Nya mediciner och kombinationer ska testas, under lååååång tid för att man nu ska se var läget ligger.

Operationer av en ryggmärgsstimulator verkar också ha hamnat på is då Örebro just nu inte har någon operatör, utan jag måste då skickas någon annanstans för operationen. Detta är ju något jag har hoppats på för att inte behöva nya mediciner i kroppen, så jag får väl gå på angående den igen.

 

Jag var helt slut när vi väl kom hem, men har inte sovit något då oron och ledsamheten bara bränner i mig. Inte blir det bättre när någon kommer hem och bara fräser helt obefogat.

Jag och Boss försökte gå kvällspromenad men han vägrade gå eftersom att regnet baara öser ner och jag som gick och släpade fötterna efter mig och flåsade som efter milen lät honom få som han ville och vände hemåt efter kvällsbajsen.

 

Jag åt med mamma när hon kommit hem efter att ha varit duktig och varit iväg och tränat, kunde knappt sitta upprätt. I skrivande stund sitter jag och hänger över tangentbordet, och ska lägga mig med väntande ispåse nu framför tv 3 dokumentär om Miljonärsmordet. Jag hoppas på sällskap från mamma, men hon har fortfarande massor att fixa med...

Det dåliga samvetet bara skriker mig i ansiktet!

Jag visste inte om jag skulle fortsätta markera rubrikerna med nummer, men när jag sedan kan gå tillbaka och läsa så känns det enklare att märka dem nu för att veta hur långt jag har kommit.

Just nu närmar sig klockan 13.00, och då för två veckor sedan var jag på väg till Beroendecentrum för att läggas in, det känns både som igår och som för ett år sedan.

 

Jag fick åka hem i måndags, på den sena eftermiddagen efter mycket väntan, förväntan och lite skräck över att behöva vara kvar. Men jag fick ett gott besked av läkarna som tycker att det hela har gått över förväntan abstinensmässigt. Jag vet att jag har skrivit det flera gånger tidigare, men det kan inte understrykas nog! 

Det var abstinensen alla har varit så oroade över med tanke på vilka doser jag stod på och hur länge jag hade stått på dem, och för att förenkla all skit som jag har gått igenom så dansade jag igenom abstinensen! Jag har inte behövt någon abstinenslindrande medicin och har inte spytt mer än kanske 5 ggr, haft ordentlig feber mer än 2 dagar och mått allmänt skit. Och tro mig, jag hade väntat mig långt mycket värre.

 

Det som är förjävla tufft nu, som känns omöjligt att acceptera, är att ha såhär jävla ont igen, att inte kunna röra armen som jag kunde för bara några veckor sedan och att inte ha ork att ens gå upp för trappan för att hämta någonting. Att inte orka hjälpa mamma när jag ser hur mycket hon har att fixa med, eller att inte orka leka eller träna med Boss, att inte orka spela spel med brorsönerna.

Hur fan ska jag komma runt det här? Jag måste komma tillbaka igen, och visst känner jag mig nedslagen när jag hade önskat att jag kände mig lätt som en fjäder och tillbaka på banan igen. Att jag hade orkat mer, ta tag i allt som behöver tas hand om och kunnat lyfta lite tyngd från mina föräldrar.

 

Det är inte så lätt att se hur det här är ett steg på rätt väg när det för tillfället gör mig så jäkla mycket sämre, oavsett hur mycket jag vet att det är rätt väg och att jag har blivit av med massa gift som pumpats runt i kroppen. Det är ett jävla skit att acceptera, även fast jag sedan smärtkursen har en helt ny syn på vad acceptera betyder. Hur kan någon acceptera sånt här? Hur tar man sig igenom?

 

Jag får meddelanden, pepp från mamma och pappa och all möjlig omtanke från mina kära omkring mig om hur grym jag är som har klarat det här, som har gjort det här. Jag försöker se det så själv också, men idag är det svårt när jag bara känner mig liten, värdelös och i behov av så mycket hjälp och stöd.

 

Jag sitter här med presenten jag köpte till mig själv innan avgiftningen, för att ha efter avgiftningen, runt handleden - en klocka jag har velat ha sedan jag köpte en liknande till XRickard. Jag hoppas att tyngden av den övertygar mig om att jag är duktig som har gjort det här såhär långt.

 

P O sålänge!

Jag sitter nu i min säng, nyduschad och väldoftande, tillbaka i de gråa landstingsbyxorna och den blåa koftan. Med de stora mameluckorna till trosor och trådigt linne. Men nej, inte är jag bitter heller...

 

Jag har i alla fall haft en jätteskön helg hemma! Jag känner idag, för att inte tala om inatt, av att jag inte har varit så försiktig som jag borde - axeln är ett glödande helvete för tillfället. Men, jag har fått vara hemma hos Boss, mamma och pappa! Och jag har fått träffa brorsönerna, brorsan och svägerska. Det är fan värt att ha lite ont för!

 

Mamma hämtade mig i lördags morse och jag var pigg trots lite sömn, ungefär som ett barn på julafton. Boss blev suerglad när jag kom hem och rullade faktiskt ihop sig bredvid mig när jag la mig i soffan, som jag hade tjutit om han hade surat på mig för att jag har varit borta!

Douglas och Wilson kom, och jag och Wille la oss för att vila lite efter maten. Sedan gick det runt med deras lekar, Boss och grejande. Christina kom och berättade att byggarna hade beställt fika, så vi åkte ut till huset för sen kvällsfika. Någonstans där dränerades all min energi, jag frös och var så oerhört trött och hade så ont att jag såg rött. Då blev jag också så ledsen, är det såhär det ska vara nu? Ska jag inte orka vara med på något, eller riskera att fräsa åt dem jag älskar mest bara för att stubinen är på minus?

Jag försökte bita ihop och hjälpa mamma med maten när vi kom hem och klockan var mycket, men kände att jag höll på att rinna av stolen. 

Tacolördag i all sin glans, pappa gick ut med Boss och sedan kollade vi en Maria Wern. Pappa sov inom 5 minuter, helt slut av att ha varit i stugan tidigt för att ta upp bryggorna och röja, och sedan ut till bygget för att snickra med brorsan. 

 

Jag sov betydligt bättre än jag har gjort sen jag kom in hit, inte så konstigt kanske, däremot gjorde hängmattsmadrassen att jag var sned som satan i ryggen. Jag vaknade och trodde att klockan var runt 6, och får en chock då hon är 10.43! Så skönt dock! 

Mamma kom hem för att hämta mig så att jag kunde se två av Willes fotbollsmatcher, i blandat regn och sol i blåshålet Rosta gärde. 4 mål från W sista matchen!

Jag var helt död när vi kom hem, och så frusen. Lade mig under den tjockaste filten med fleecestället på för att vila en stund, såna stunder är det helt jävla värdelöst att kyla är det enda som hjälper något mot värken. BRRR!

 

Jag klädde mig varmt (längdskidsbyxor i september?!) och gick själv ut i skogen med min mitella för att bara få lite skogs- och svampterapi. Jag blev rädd några ggr när jag höll på att tappa balansen, och mest när jag bara kände att jag var så trött att jag inte visste om jag skulle ta mig hem. Men mamma och Boss kom förbi precis i rätt tid, så jag fick sällskap hem.

 

Resten av kvällen blev riktigt jobbig då klockan obönhörligt gick mot att jag skulle behöva åka tillbaka till avdelningen, och all ångest med det.

Jag kom hit igen vid 21, personalen är ju gullig men det kändes förjävligt att gå in i hissen. In genom den där ståldörren. Igenom de där korridorerna. Sätta på sig de där kläderna. Kissa i en mugg. Gå in i det där kala, deprimerande rummet.

 

Jag kunde som trott inte sova, så jag hade lite söndagsfilmsmys med två andra, och var sedan uppe och snackade med värstingpolaren tills jag trodde att jag skulle kunna sova.

Det har gått sådär bra med sömnen, och nu är jag här som sagt. 130 squats och en dusch senare.

 

P O!

Jag blev väckt runt 8 imorse, varför vet jag inte ens. Men sedan kom de med både mediciner och för att ta blodtryck. Jag har, återigen, sovit halvbra. Inte alls under första delen av natten och sedan efter kolijoks och byte av ispåse så sover jag hyfsat från kl. 3 typ till runt 6-tiden. Det känns nästan som att det går troll i det där nu...

 

Jag lade mig tillrätta eftersom jag ändå inte kan äta frukost här, och började kolla på Sagan om Ringen. Den får mig alltid att tänka på pappa, eftersom att vi älskar de filmerna.

Det blev inte hela filmen utan jag tog mig i kragen och gjorde först dagens squats (100st!!! !!! !!!!) och tog mig sedan för med uppgiften att duscha och tvätta håret. Det tog mig även denna gång dryga timmen, p g a att jag inte längre kan röra mig ens så begränsat som tidigare - det känns så sorgligt att bara helt plötsligt vara tillbaka för 4 år sedan rörlighets- och smärtmässigt.

Sedan hängde jag lite i korridoren med en av mina nya favoriter bland patienterna, han är jättego men har gjort så mycket sjukt, så mycket skada och så mycket farligt. Men vilka jäkla historier han drar sen! Jag hoppas verkligen att han håller sig på rätt bana sen, han kan nog ge tillbaka mycket till världen. Vill jag hoppas och tro iaf!

 

Lunchen idag blev tacosallad, riktigt gott faktiskt! Salladstallrikarna rekommenderar jag varmt för de som är eller blir inlagda. Däremot får man då automatiskt inlagd päronhalva med grädde, vilket inte är någon favorit. Men jag blev manad att smaka, och plötsigt kommer en skötare fram med en tallrik kladdkaka och en med äppelpaj, now we're talkin'! Jag fick dock hugga killen i handen en gång för att han tallade på min del av kladdkakan. ANNA DOESN'T SHARE FOOD!

 

Jag gick tillbaka till rummet, där jag har hängt större delen av dagen eftersom det finns en väldigt olustig patient här nu igen. Det känns hemskt att säga, men lika hemskt att känna att man vill ha ryggen fri i korridoren och rycker till när någon drar i handtaget på dörren till mitt rum. Jag hör inte hemma här, det bara är så. Man kan inte blanda ihop såhär, när man vet att man mår sitt allra sämsta och är svagare än någonsin så ska man ställas inför att vara rädd och orolig över vad som kan hända när man egentligen ska helas. Jag står tvärfast vid det! Man ska inte blanda missbrukare med beroende som läkarvården har satt i skiten. PUNKT!

 

Blev sedan inkallad till läkaren och fick det monumentalt bradiga beskedet att jag får åka hem på permission i helgen! YAAAAAY! Det känns så himla skönt, och jag gick därifrån med lättare steg än innan. 

Även om jag säkert inte kommer att orka så mycket, och vara liggande med mina ispåsar en hel del, så ska jag ändå få krama om vem jag vill, ligga i en riktig säng, kunna hänga i en skön ssoffa utan att behöva ha koll på dörren och kunna få äta min älskade mammas mat! Det ska verkligen bli så oerhört skönt att slippa "fångdräkten" också! Och att behöva be om att någon ska låsa upp, att någon ska hämta något för att du själv inte kommer åt dina egna saker.

Sedan kom pappsen på besök med lite medskick från mamma, en påse ljusa kolor (som jag har suktat efter sånda!) och mitellan - ett bitterljuvt återseende. Vi tog en skön liten promenad längs med ån, och njöt av det riktigt varma vädret.

 

Tiden efter spenderade jag med att gå igenom och rensa bland gamla bilder innan det var dags för middag, och sedan en stund i tv-rummet ihop med den äldre herren som är så omtänksam och så väldigt pratsam mitt i mina favoritprogram. Men han satt ändå snällt och tittade på Real housewives of Beverly Hills med mig.

När jag kom tillbaka till mitt rum så var det en stor pöl under fönstret, det regnade ju jävlar i mig tidigare. En stormig fredagskväll, minst sagt.

Jag ska plocka ihop det som kan plockas ihop, och sedan kanske se vad grabbarna i rummet bredvid har för sig en fredagskväll på avdelningen eller så kanske jag helt enkelt ska fortsätta trycka härinne med tanke på hur det låter ute i korridoren för tillfället. Blir kanske inte så lätt att sova inatt heller, om det här ska fortsätta...

 

P O!

En halvbra natt, första delen var skrämmande dålig och jag ville bara sparka i madrassen och skrika i kudden av frustration av att inte kunna sova. Det är verkligen vidrigt när det inte går när man är så oerhört trött, och också är det ju i sömnen jag kan fly smärtan.

Jag fick tidigare nämnda kolijoks och kunde därefter lägga ett par timmar bakom mig med helt okej sömn innan jag blev väckt vid 8 för morgonmediciner och koll av bloddtryck. Småtrynade och kollade lite film innan jag skulle gå upp och göra mig iording för att få fly från avdelningen en stund och komma till min fantastiska sjukgymnast på Smärtenheten. 

Det blev en skön timme, mestadels i alla fall, med lite lerbädd, massage och akupressur, och så oerhört skönt att bara vara utanför avdelningen. Det blev lite knas med den skötaren som följde med mig, så han gick tillbaka utan mig, och jag ska inte ljuga och säga att allt kändes tipptopp. Jag var ganska duktigt snurrig efter, och så oerhört trött, att jag har nästan 60-70% av maxpuls av en långsam promenad på 10 minuter. Då blir det lite tydligt att jag inte riktigt mår så bra...

Sedan tror jag liksom att jag skulle få mer energi av att komma härifrån bara, att inte gå runt i den här instängda luften och allt annat som den här avdelningen faktiskt innebär. Att behöva vara rädd eller orolig, att känna sig inlåst och endast omges av folk från helt annan bakgrund förutom personalen då.

 

Idag har en medpatient varit och ryckt i min dörr 3 ggr, som jag har sett, och går däremellan och traskar runt, vrålar till och är allmänt oskön, och har dessutom klappat till mig på axeln två gånger idag som sista gången resulterade i att jag skrek till och ilskgråten kom när jag snabbt gick därifrån. Jag kände nämligen att vänsterhanden knöts som av reflex, och jag ville verkligen inte slå till honom för att få allt att bli än värre. Så nu är han efter mig för att be om ursäkt, vilket jag redan har sagt att jag godtar och allt är okej, så nu trycker jag i mitt rum med dörren låst. 

 

Jag är så less på att vara här, jag tycker att jag har gjort mitt nu och visat att jag verkligen vill få bort skitmorfinet som läkarna har haft mig på i flera år. Och att jag håller för det också, eftersom jag har klarat av abstinensen med glans, om man ska jämföra med vad som förväntades av både läkarna och mig.

Jag bara håller tummarna nu för att jag kanske kan få permission i helgen, och att den går skitbra så att jag bara kan komma hit och kissa i en mugg och skrivas ut sen, så att jag kan få börja brottas med att leva med en kraftigt begränsad arm igen under en oklar tid framöver. 

Den kampen försöker jag hålla ifrån mig så gott jag bara kan när jag är härinne, det känns bara som att jag skulle bryta ihop helt. Och då skulle jag väl aldrig få komma härifrån.

 

En glad happening idag var när Frida kom på besök i hennes grön-gula arbetsstass när det var lugnt för henne, något som gjorde mig väldigt glad! Och det var så skönt att bara få skratta lite, och glömma för en sekund var jag är någonstans.

 

När jag kommit tillbaka från sjukgymnasten och sorgset bytt om till "fångkläderna" igen, åt jag för första gången min mat på rummet. Och som om herren som sopat till min axel inte har gjort nog med skit, så hade karlfan ätit upp min efterrätt! Jag kanske skulle ha slängt ut den där knytnäven ändå, om så inte för axeln så för min kladdkakebit!

Sedan var jag så slut att det blev ispåse och Skönheten och Odjuret med Emma Watson fick vagga mig till sömns en timme. 

Middagen idag blev riktigt trevlig, jag satt tillsammans med en äldre man och en yngre kille och fick höra så mycket historier, både ljusa och riktigt riktigt hemska.

Gängkriminalitet, alkoholberoende, heroin och allt däremellan som t ex yxrån, knivslagsmål och Jesus gick vi igenom känns det som.

Det är hemska männskoöden som finns och en del som blir utav att läkarvården skriver ut mediciner utan att ha koll på sin patients mående. Sedan bär inte läkarvården skuld för allt missbruk som är, men väldigt mycket beroende som kommer från läkarvården. 

 

TV med min nya kompis och lite dum-tv innan kvällsfikat som jag lämnade skrikgråtande efter en axeldunk, och sedan dess sitter jag inlåst på mitt rum med en ispåse och tycker lite synd om mig själv...

Jag håller alla tummar och tår för att läkaren imorgon ger mig okej för hempermission i helgen, mina två prinsar och min lilla voffsing känns som en barnlek efter idag.

 

P O!

Först och främst återknyter jag till rubriken, en vecka avklarad: CHECK!

 

Kl. 13.00 idag var det precis en vecka sedan jag ringde på den där hemska ståldörren och klev in här för att gå min största fight hittills. Det känns som det femdubbla för det mesta, men vissa stunder känns det som för bara tre-fyra dagar sen.

 

Jag har haft en något bättre natt, vilket kändes väldigt skönt när jag väl gnuggat sömnen ur ögonen och behagade gå upp. Jag har hittills inte ätit frukost här en enda gång, mest för att jag kanske äntligen somnat framåt 5-6 tiden och frukosten är kl. 8, och dels också för att jag har svårt att äta på morgonen. Och är absolut inte mitt trevligaste heller, icke att förglömma. Och i o m den smärtökning jag nu har, så gör jag klokast, för både mig och omgivningen, i att hålla mig i rummet. 

Jag kunde ändå ligga kvar efter morgonrond och morgonmediciner och bara kolla klart på en film, utan att somna till, och det känns som kvitto på en bättre nattsömn. 

Sedan kändes det något oklart när de kommer in för att ta blodtryck, som de gör 2 ggr/dag, och jag sitter på sängkanten i inget annat än de här sexiga trosorna (läs: pantalonger?) och linne, och en annan patient följer efter sköterskan in genom min dörr! 

Vi kan kalla denne patient för Skuggan, för den har följt efter skötare, medpatienter eller sjuksköterskan och läkarna HELA dagen. Eller så försöker han bristfälligt att kommunicera med andra patienter, och jag fattar ingenting. Jag tror att han kallade mig 'cunt' vilket betyder fitta på värsta sätt på engelska, men han påstod att han sa att jag var vacker. Eller kanske en vakt. Jag velar fortfarande om han faktiskt gav mig en komplimang eller om han förolämpade mig grovt...

En komplimang jag dock har fått här inne är av två tjejer, den ena säger att "du skulle kunna jobba med att sälja smink, eller göra reklam för" och den andra säger "du ser snarare ut som att du jobbar här än att du är patient", båda avslutar med "du ser bra ut", och att få höra det härinne känns som att jag har fått ett modellkontrakt från Ford Models eller nåt. Man känner sig helt enkelt inte speciellt snygg härinne... Och min naiva förhoppning om att iaf inte komma härifrån tjockare verkar också grusas... Men esch! Bara jag kommer härifrån!

 

Jag gjorde dagens squats (80st!!!!) och gjorde mig iordning, slöläste lite och sökte upp min planerarkompis till sköterska om det att fråga läkaren om helgpermission, det blev en utdragen historia. 

Jag vilade knappt något på f m, sedan var det lunch och inte heller riktigt läge för då skulle Björn komma (min sommar osv-psykolog). 

Idag var det riktigt tufft att tala med honom. Jag har så många känslor i mig i detta nu, alltifrån ilska till skuldkänslor och en känsla av att vara slagen, men jag kan fortfarande inte gråta. 

Idag fick jag be om att avsluta tidigare, för att jag hade så jävla ont att det inte gick längre. Jag kunde varken prata eller lyssna ordentligt. 

 

Jag hann vila i 20 minuter innan jag skulle in till läkaren, det blev tyvärr en känsla av magplask idag... 

Han nappade inte alls såsom jag hade trott på idén om helgpermission, plus att han idag slängde ur sig att det ibland kan ta 6 månader eller mer innan man kan se vad som är opiatsmärta och vad som är min kvarvarande.. När jag frågade hur man kan veta, om det inte blir så som de tror att jag kommer att få mindre ont, hur vet man då när gränsen har blivit nådd så att man kan påbörja en ny behandling med nya förutsättningar, så får jag det mindre roliga svaret att man kanske aldrig kan veta säkert... Känns sådär lovande!

 

Efter läkarmötet gick jag ner för att möta mamma och Boss, och det var helt fantastiskt att få pussa på honom igen! Och han blev bara glad (phuh!) jag hade varit lite orolig för att han skulle ha varit lite avvaktande när jag bara lämnade honom, men det gick så bra så!

 

Upp och vila en snabbis på rummet innan det var mat, gick knappt att äta idag heller. Prinskorvarna luktade exakt som Boss hundgoddis.

Vila i TV-soffan i väntan på Vanderpump rules, fick tyvärr sällskap av en snacksalig herre som fick mig att missa en hel del... Kanske får bli en repristorsdag imorgon?!

Imorgon ska jag till min sjukgymnast på smärtenheten för att förhoppningsvis få bort lite spänningar som har blivit rejält förvärrade de också tillsammans med axelns försämring.

 

Återkommer imorgon, hoppas på något positivt att komma med!

 

 

Ingen rolig natt. Igen.

Jag var vaken mer eller mindre fram till 2.30 igen och fick då någon mer dos av något som ska hjälpa sömnen utan att vara en sömnmedicin eller, Gud förbjude, beroendeframkallande. Jag hade innan det legat och frusit under täcke och filt och varma sockor, efter det så måste värmen i kroppen ha stigit för att jag vaknade vid 05 sjöblöt. 

Morgonrond och morgonmediciner, fick hjälp att vända på min madrass för att förhoppningsvis inte svettas ihjäl av galonunderlaget av en skötare som lite ohemligt berättade att alla här tycker så mycket om mig (varmt hjärta och lättat hjärta) och gjorde sedan dagens squats (75 st, tackar tackar!) innan Uppdrag dusch påbörjades. 

 

Det tog mig nog allt som allt 1,5 timme från det att jag fick hämta mina inlåsta duschgrejer, till det att jag kunde lämna tillbaka dem och vara klar med allt från insmorning och att reda ut håret.Sådär märks det tydligt hur mycket mer begränsad jag är i rörlighet och duglighet än tidigare, att tvätta och borsta håret är en mardröm nu jämfört med då.

 

Eftersom att magen har strulat lite och att jag nu har spytt några ggr så hoppade jag över både frukost och lunch, sallad med rostbiff och potatissallad kändes liksom inte så snällt mot magen.

 

En sköterska kom in på mitt rum och hade ett litet samtal idag, för jag har funderat en del. Det finns ju en hel del tid till det här. Eftersom att det nu har gått över förväntan med abstinensbesvären, speciellt som jag valde den absolut hårdaste vägen själv när jag valde att klippa av medicinerna direkt istället för att trappa ut, så undrar jag om jag verkligen måste vara kvar här hela tiden som de har satt som minimum (2 veckor) eller kanske kan få åka hem tidigare. Eftersom att jag igår fick det nedslående beskedet att det kan dröja upp till 3-5 månader tills man kan se vad som är min smärta och var som är opioidsmärta (helt SINNESSJUKT att smärtmedicin kan GE smärta!!!) så tänkte jag att jag ändå måste få komma härifrån innan det är utrett ändå. Sköterskan, som är helt underbar, lyfte förslaget om att jag kanske kunde få permission över helgen och sedan komma tillbaka på måndag och kissa i en mugg, och om allt har gått bra så borde man då kunna ha ett utskrivningssamtal. Jag vill bara vara säker på att alla de värsta abstinensbesvären är över innan, för jag vill inte lägga det på mina stackars föräldrar som redan gör MER än ALLT för mig. 

Det kommer att vara tillräckligt tufft att komma hem såhär mycket mer begränsad, för ev ett par månader framåt.

  Min mamma förtjänar tammefan ett Nobelpris för allt hon gör för mig, och alla andra omkring henne.

Jag önskar att allt bara reder upp sig, med allt från smärtan till rättstvisten, så ska jag bjuda min mamma till Sthlm för behandlingar hos Isabelle på Östermalmskliniken och en hotellnatt, eller något ditåt av henne val.

Är det någon som förtjänar att bli bortskämd med guldkant så är det min mamma!

 

Jag önskar att jag kunde beskriva med ord hur vidrigt förnedrande det känns att inte kunna ta hand om sig själv när man snart är 30 år, både fysiskt och ekonomiskt, och att så ofta vara beroende av andra. Om det så handlar om skjuts eller hjälp att ta upp något från källaren, så är det något som trycker ner en varje gång. Och det görs absolut inte, eller i mitt fall iaf väldigt sällan, av de omkring som hjälper till, utan det görs av mig. Helt och fullt.

 

Den här dagen har således dragit mig lite mellan hopp och förtvivlan, efter att ha ringt pappa för att kolla hur deras helg såg ut först och främst innan jag börjar rodda för mycket i der här med helgpermis (så sjukt det låter). Det visar sig att deras helg är helt späckad, och jag vet hur svårt det skulle vara för mamma att säga nej så jag tänkte inte ens berätta det för henne. Det positiva med den skitjobbiga nyheten var väl att det äntligen kom en del tårar, YAY for the waterworks!

Men så ringer mamma, och med sin magiska mammaklocka så vet hon att det är något som har hänt, och jag berättar då vad vi skulle ha kollat upp imorgon i alla fall. Var är pokerfacet när man inte ens lyckas hålla masken över telefon?!

Så vi får väl se vad som händer...

Om jag kan bita ihop över helgen och stanna kvar på det här minifängelset, så blir ingen skada skedd.

Om mamma kanske faktiskt säger att det inte går för att det är så smockat för henne i helgen.

Om det kanske blir av ändå. 

Det ger iaf både lite hopp i magen, samtidigt som att jag önskar att jag bara hade varit tillräckligt stark att inte börja gråta när jag pratade med pappa, och inte berättade något för mamma, och det får mig att känna mig dum, otacksam, girig, egotrippad och återigen i beroendeställning... Inte min favoritställning...

 

Jag ska försöka komma i säng snart och fortsätter att hoppas på en bättre sömn, trägen vinner. 

Det blev ingen bättre natt...

Den värsta hittills! Jag kan inte ha sovit mer än 1 timme sammanlagt innan klockan visade på 04.00, då fick jag någon mer dos av något kolijoks och kunde äntligen lägga två timmars sömn i ryggan. Någon mer timme sammanlagt innan det var dags för morgonrond och morgonmediciner, tillsammans med sköterskestuderande, som aldrig känns speciellt smickrande.

Jag skriver eller pratar inte mycket om hur jävla pissONT jag har, och det är för att det är för jobbigt. Frustrerande, nedslående, sorgset, bittert, kukigt jävla jobbigt att ha såhär ont, och inte kunna ta någon hjälp. När jag blir ombedd att beskriva smärtan så är det som att man han tandvärk och öronvärk - fast i en axel. Det är så konstant och vidrig smärta som liksom finns "för nära huvudet".

 

Jag fick mina mediciner av min favvosköterska och hennes två studenter, gjorde mina 70 (!!!!!!!) squats (varken vackra, korrekta eller i följd, men jag gjorde't!) och gjorde mig iordning för dagen såattsäga. Sedan kom min sommarmedokändpåläggstid-psykolog vid 9. Ett riktigt jobbigt samtal, dels för att jag var så jäkla trött och hade så förbannat ont, och dels för att jag fortfarande inte har hittat mina tårar. Han tror att det har med alla stressmoment som jag och min kropp upplever just nu, och att kroppen då skyddar och sparar alla resurser, så vad vet jag. Det kanske är så, och inte att jag har blivit kall, uppgiven occh förstörd för livet. 

Jag tycker inte alltid att det är så kul att mina tårar alltid rinner så lätt, vare sig jag är glad, rörd, arg eller ledsen, men om det här är vad jag får istället så tjuter jag hellre!

Jag känner mig liksom förstoppad i tårkanalen, jag är verkligen ledsen och skulle behöva få ut lite av det, men det bara går inte...

 

Efter att Björn (min sommar osv-psykolog) hade gått så kom de snart och knackade på och sa att det var en annan karl här för att träffa mig. Såhär mycket karlar på rummet har jag ju aldrig hemma, så det får väl vara en positiv sak med att vara här, även fast kandidaterna lämnar myyyyyyyyycket att önska. Min smärtläkare kom för att kolla till mig och se till att jag inte känner mig bortglömd. Ett OK samtal med inte så mycket information eller nyheter.

 

Sedan blev jag inkallad på läkarmöte med läkaren, underläkaren, 5 av deras studenter, min sjuksköterska och hennes två studenter (kändes som en bolagsstämma) där jag också hade ett OK samtal. Blandat positivt och negativt får man väl säga, men de är positivt överraskade över hur bra jag har klarat av det här ch vågar nästan hoppas att abstinensen inte har sin peak kvar. Jag som bara har väntat på att frossan och spyandet skulle komma igång så att jag fick åka hem någongång! Men så kanske den inte ens kommer, peppar peppar.

Vad som kändes väldigt tufft att höra var dock att vi alla har missuppfattat innan att när abstinensen och det är över efter 2-6 veckor, så skulle opioidsmärtan vara borta och endast min egen smärta vara kvar så att vi kan göra ett nytt avstamp på smärtenheten. Men icke! 

Opioidsmärtan kan ta upp till 3-4 månader att klinga av för att kunna göra en rättvis bedömning på min smärta. 3-4 månader såhär känns just nu ogörligt! Jag är liksom tillbaka till snart efter operationen när det gäller rörlighet, styrka och beröring. Det är ganska svårt att svälja att jag kommer att behöva vara ÄNNU mer beroende av andra igen.

 

Idag har jag snackat lite med några av de andra här, och känner att det både ger och lär mig mycket.

Jag fick även ett mycket efterlängtat besök av både mamma och pappa, och fick ta en 30 min promenad med dem utomhus. Jätteskönt att både få vara ute och att få se dem! Jag hade klättrat innanför kläderna på dem om jag hade kunnat, kändes det som. Jag saknar lite närhet, och att inte behöva vara vaksam eller osäker. Jag blev helt slut av våran lilla promenad, och är ledsen att jag inte hade vilat bättre inför mötet så att jag hade orkat lite mer.

 

Lite vila efter det, och Vanderpump Rules på tv innan Million Dollar Listing. 

Jag kände inte för något kvällsfika idag och ska väl försöka läsa lite nu eller så. Vi gjorde en sängrokad så att jag nu har en säng som inte lutar.

Jag har fått mig en verklighetsbild tryckt i nyllet idag, som inte gäller mig och jag tycker att jag ändå har haft mitt eget käbbel med myndigheter, och det gör mig så ledsen och arg. Att en person bara är en bricka att flytta runt på, att inte ge besked, att ge besked för att sedan ta tillbaka det. 

Och i andra änden sitter en människa med känslor som kastas åt alla håll. Maktlös, försvarslös och värdelös, det är precis så man känner sig.

 

Nu signar jag av, förhoppningsvis tillbaka imorgon.

 

Jag har haft en riktig skitnatt.

Jag har inte kunnat sova då det liksom spelar i kroppen, det är inte myrkrypningar, inte ont eller kramp, utan det liksom bara "kör" i kroppen och jag kan inte hitta något sätt som är skönt att ligga på. Det hela underlättas ju inte av att endast kunna ligga på vänster sida eller på rygg, och då med olika kuddformationer som behöver stötta upp höger arm och axel. Den manliga sköterskan gjorde det inte heller lättare de ggr jag ringde på någon, för då började han snacka på i 10-15 minuter varje gång.

Jag var inget solsken när jag vaknade, m a o!

 

Jag har idag fått besök av en läkare som förutom att visa mig youtubeklipp på en läkare som skriver musik, även bestämde att de ska testa någon ny medicin på mig från och med ikväll. Jag vet att jag gör en jätteresa med de värsta gifterna som läkarna har skrivit ut till mig, men ibland känns det som att de har lagt till fler mediciner än de har tagit bort.

Idag känner jag mig inte alls lika febrig som igår, men förkylningen gör att skallen känns som en badboll. Och så är det nog tyvärr så att de här känslorna i kroppen som gjorde natten förjävlig, är de första abstinenstecknen. Feberförkylningen tror de också är abstinens. 

Även fast jag nu har så jävla ont att jag vill slita av mig axeln och slå ihjäl mig själv med, så känner jag inget "ha-begär" i huvudet. Jag undrar om det är för att jag vet att den enda "hjälpen" i det här fallet är mer gift?

 

Jag mötte en skötare i korridoren med en lysande rosa påse, och frågde skämtsamt om han kommer med en present till mig. Det visar sig att han gjorde det! Och med en överraskning till, Lisa stod vid dörren och hälsade på mig! Även fast jag skulle ha velat gråta av alla anledningar, mest att jag blev så rörd och glad, så kommer det fortfarande inga tårar. Men hon och hennes Magnus gjorde iaf min dag ♥ TACK! De var även på besök här i fredags, något som var fantastiskt kul och inte alls bortglömt i den dimma som fredagen annars gick i.

 

Nu håller magen på att börja krångla också, även det ett väntat symptom för abstinens. Och, jag vet att jag kommer att ta tillbaka det här och ångra dessa ord bittert, jag hoppas tamefan att jag börjar spy snart så att jag inte rullar ut härifrån. Jag som trodde att jag iaf skulle bli lite smalare på kuppen, käkar ju nästan en halv skogaholmslimpa om dagen och därtill godis och den inte helt näringsriktiga maten. 

 

Jag saknar mina prinsar så mycket också. Igår spelade de fotboll båda två, och jag fick lite matchuppdateringar av mormor, men jag skulle ju ha velat vara där när Douglas lirar järnet och är så stolt över att ha ett eget lag. Och när Wilson gjorde 5-6 mål, varav ett hattrick. Hjärtat värkte idag när mamma skrev att de skulle vara hemma hos henne, och jag inte kunde vara där.

Jag saknar min fyrfota prins såååååå mycket också, även fast han har det jättebra hos mamma och pappa, och med sina lyckliga hundvakter, så ska ju jag vara hos honom. Och honom kan jag ju inte prata med i telefon heller, då skulle han väl undra var min röst kom ifrån....

Jag saknar mamma. Massor! Och pappa, massor! T o m hans ruttna skämt. Och att äta mammas mat! Eller t o m pappas slår den här.

Jag saknar brorsan, Christina, vänner och en hel jävla massa som jag egentligen saknar ofta eftersom att jag har isolerat mig så. 

Jag kan bara hoppas att jag kommer att orka göra ändringar efter det här, hur lång tid detta än tänker ta, så ska jag tammefan ta tillbaka livet igen.

 

Jag är så tacksam för alla sms och uppdateringar eller roliga anekdoter som mina nära och kära skickar, ibland blir jag jätteledsen för att jag inte är där men jag blir ändå glad och tacksam.

FannyK gjorde min gårdagskväll med sitt sms, med pepp och kärlek. Tack älskade pärlan!

 

Jag hoppas att få en bättre natt nu, och hoppas orka skriva imorgon..

 

 

Jag kan lika gärna få det här avklarat direkt, innan det blir ostbågar på tangenterna.

 

Squatchallenge känner många till, när man ska följa en tabell över en månad och ökar på antalet squats per dag och har några vilodagar. 

Min pappa (som jag dessutom måste berätta att jag redan har utmanat en gång då han hoppade av redan dag 3) bestämde sig för att utmana mig. Just när jag ska in för avgiftning och kommer att gå igenom helvetets alla kval och alla sorters "infektonssymptom" som går att få, då väljer han att göra detta. 

Man kan välja att tycka att han är ett stort arlse som gör detta när jag borde lägga all kraft på att klara av det svåra jag står inför.

Man kan också tycka att han är en satans yngkrygg som utmanar mig när han vet att jag kommer att må skit.

 

Eller så ser man på det som jag gör:

Han utmanade mig för att han känner mig. Han känner tävlingsdjävulen i mig. Och han hoppas nog att jag hoppar över det här de dagar som är alltför jävliga och gör ikapp senare, men det kan också bli som idag att jag trycker mig igenom dem utav stil eller kvalitet - men jag kan känna styrkan i att jag fan har klarat av något idag i alla fall.

Han vet också att han absolut inte kan ge upp före mig den här gången utan att han aldrig kommer få sluta höra det i så fall.

 

Så jag säger ändå tack pappa, din jävel ♥

Den som hade gett mig den kära farbror Melkers ord: "Denna dagen, ett liv" idag hade jag önskat livet ur själv.

Jag vaknade med feberont i kroppen (exkl höger axel som inte går att beskriva med ord just nu) och huvudet, hade ändå kunnat sova några timmar efter att jag fick lugnande en gång under natten. Jag ringde och bad om alvedon och en ny ispåse (som är de stora hjältarna hittills) och kunde efter lite om och men somna om en stund till.

 

Så bestämd som jag en gång var så tryckte jag tillbaka sjuka Anna när jag gjorde dagens squats (det får ett eget litet stycke senare) även om de varken var vackra eller alla i en följd som de brukar vara.

Jag bestämde mig för att vänta med dagens stora mission; att duscha till efter lunch, som är kl 12 på det här bygget.

Semiuppvärmda pannkakor och kladdkaka på lördagsmenyn, yummie yummie in my tummy?

Jag fick även byta säng idag efter att jag blivit halvt blåslagen av min madrass tidigare natt, det är ju ganska förklarligt att madrasserna inte håller sig så bekväma när man är liggande stor del av dygnet och dessutom inte kan byta sida att ligga på.

Jag tog sedan tag i projektet dusch.

En av de bästa skötarna jobbar idag, även om jag inte alltid förstår vad han säger så är han alltid så vänlig och får mig att inte känna som att jag stör när det är något. Han lät mig hämta hela påsen med duschgrejer, istället för att jag egentligen skulle ha fått allt upphällt i små burkar som reglerna säger. Bara där, en vinst!

Jag blev andfådd av att duscha, torka mig och smörja in mig, halvbra status på orken.

 

När jag hade vilat en stund kom de och sa att det skulle bli lördagsmys på avdelningen med chips och sånt som de köper in av all pant som kommer in från avdelningen, jäkligt bra initiativ, men jag orkade inte med det idag. Jag blev senare väckt av att jag hade besök av av pappa som kom med ett par tofflor till mig, guld värt, både besöket och tofflorna!

Det gör dock ont att få stå några meter ifrån min egen pappa men inte få röra vid honom. Jag tror aldrig att jag har velat krama honom så mycket som då.

 

Middagen var sedan kl 16.30, petade ur några s k kycklingbitar ur något som refererades till som pastagratäng och la mig igen. Vi har fått ytterligare en obehaglig patient här, som blandar psykblickar med lite härjande, jag har dock hållit mig från korridorerna idag.

 

Jag pratade lite med en annan patient som också hade gått igenom samma sorts avgftning som jag gör och han både peppade och deppade mig lite. Deppandet i att det knappt har börjat nu, och ungefärlig tid av helvete som är kvar även när  jag får åka hem.

PEPPANDET i att han var så sjukt imponerad av mig som har valt att göra det här, och riktigt jävla badass av mig att göra det på sättet som jag själv fick välja när jag kom hit.

 

Nu blir det lördagsmys med lite avslagen cola och 35 g ostbågar, whattup!

(Jag tar storyn om squatandet en annan dag, eller senare)

Det blev inget skrivet igår, eftersom jag var dels duktigt luddig i skallen efter den första sömnlösa natten här och dels eftersom de hade gett mig lite grejer för att kunna sova på, men som mer gav en efterhängsen baksmälla när de inte fick till nattsömnen.

Lägg där till att det sprang en del folk här igår som ofta knackade på när jag äntligen lyckats somna till, OCH att det var jäkligt livat här igår med många gaphalsar som levde rövare.

 

Jag känner att jag nästan tänker mig vara i ett fängelse och att en ögonkontakt kan betyda brutet näsben eller en bitch-inbjudan, så jag håller oftast blicken sänkt. Detta och att inte bara trevligt samtala med de man möter är lite utav en prövning för mig. Likadant kommer det säkert att bli när jag inte orkar hålla uppe trevligheten, men måste vara med på samtal eller sånt. Det gör nästan lite ont i mig, och jag förstår ännu tydligare varför jag har dragit mig undan folk de senaste månaderna.

 

Idag ryckte jag bort mitt sista plåster (!!!!!) och gjorde igår min första hela dag utan 12-timmars tabletterna. Än så länge så känner jag mig rätt så okej, visst känner jag av en stegrad grundsmärta och oförklarliga hugg i axeln ibland men ingenting i kroppen. Däremot vaknade jag dyngförkyld imorse och halsen har slemmat igen, mer och mer under dagen har jag känt att det börjar febervärka i kroppen, framförallt i ljumskarna och höfterna. Huvudvärken har gasat på också och det bara bultar bakom öronen.

 

Jag känner mig väldigt ensam, även fast jag har fått lite fina sms och vardagsuppdateringar hemifrån så känns det här lilla äckliga rummet som en cell. De knackar på om det är dags för alvedon, blodtryck, feber eller någon av alla måltider (som f ö lämnar väldigt mycket att önska) men det är liksom det som är. Jag ser att andra sitter och pratar i korridoren eller i något rum, men jag känner mig verkligen malplacerad här. Lösryckta samtal gör så gällande också, det är vardagar och världar som jag inte har någon aning om, och det är jag ju tacksam för egentligen.

Något som gör mig lite rädd är att det känns att mina tårar är slut, jag grät något kopiöst första dagen och natten här, men efter det känner jag mig bara väldigt tom. 

Jag ska inte ljuga heller, några av de andra patienterna gör mig rädd också. De som skriker, de låter värre än de agerar känns det lite som. Men det finns en som bara psykglor på mig var vi än stöter ihop, och den är jag ganska skraj för. Det känns inte som att man har koll på sånt riktigt, och säkerligen blir man så van vid många beteenden som man aldrig skulle ha godtagit i andra situationer eller ställen i livet.

 

Jag skulle kunna skriva av mig hur mycket som helst nu, men dels gör det förjävla ont och så ska jag försöka vila lite innan mina hjärnsuddarprogram börjar på 3an.

 

Förhoppningsvis tillbaka imorgon...

Long time, no see. Mycket ha hänt sedan jag senast skrev i det här forumet, och jag tänker inte "skriva ifatt" eller göra en sammanfattning om vad, inte just nu i alla fall, eftersom jag allra mest skriver nu för min egen skull. Kanske i förlängningen att jag kommer att rikta mig mer mot andra i samma eller liknande situation för tröst, pepp eller bara den där känslan av att det faktiskt finns andra som har det som jag.

 

Utan bakgrund nu, och bara pang på!

 

Avgiftning dag 1.

Det har varit en konstig dag. Jobbig, vidrig, tom och samtidigt full med känslor och intryck.

Att se klockan närma sig 13.00 då jag skulle infinna mig för inskrivning på Beroendecenrums inneliggande avdelning var som att både se ett godståg närma sig när man sitter fast på spåret och att klockan gick lika segt som på julafton.

Jag har redan fått tabletter som jag ska kunna sova på första natten, som skulle ta någon timma att verka så jag skriver nog mer ner stödord nu för att kunna fortsätta imorgon.

 

Inskrivning, fanns ingen läkare på plats så att mamma i princip vände i dörren för att hämta grejer i lägenheten och jag fick gå in. Fick mitt rum, vidrig känsla. Inte ens lika "bra" som ett vanligt sjukhusrum. Kom med kläder och jag fick sedan följa med den mörka sötnosen för att ge urinprov under bevakning, ta blodprover och sedan tillbaka igen till ett tomt rum. Alla mina saker ligger i ett låst rum som jag måste be en personal att låsa upp varje gång jag vill ha något, för jag får inte ta med mig någon väska eller ens nessecären in till mitt rum.

Mötet vid inskrivning kändes inte alls bra, läkaren avbröt mig flera gånger när jag pratade och jag känner mig både misstrodd och som ett stort problem för dem. 

Jag har gråtit nära konstant sedan kl 14 idag.

 

Nu hoppas jag att tabletterna som jag fick att sova på kommer att fungera, för jag kan inte se hur fan jag ska lyckas komma till ro i det här rummet och med allt som sker utanför min dörr. 

Jag vill låsa om mig och bara hoppas att sömnen suddar ut lite utav dagens gråt och spänningshuvuddvärken som följer.

 

To be continued....