a n n a x

Det blev ingen bättre natt...

Den värsta hittills! Jag kan inte ha sovit mer än 1 timme sammanlagt innan klockan visade på 04.00, då fick jag någon mer dos av något kolijoks och kunde äntligen lägga två timmars sömn i ryggan. Någon mer timme sammanlagt innan det var dags för morgonrond och morgonmediciner, tillsammans med sköterskestuderande, som aldrig känns speciellt smickrande.

Jag skriver eller pratar inte mycket om hur jävla pissONT jag har, och det är för att det är för jobbigt. Frustrerande, nedslående, sorgset, bittert, kukigt jävla jobbigt att ha såhär ont, och inte kunna ta någon hjälp. När jag blir ombedd att beskriva smärtan så är det som att man han tandvärk och öronvärk - fast i en axel. Det är så konstant och vidrig smärta som liksom finns "för nära huvudet".

 

Jag fick mina mediciner av min favvosköterska och hennes två studenter, gjorde mina 70 (!!!!!!!) squats (varken vackra, korrekta eller i följd, men jag gjorde't!) och gjorde mig iordning för dagen såattsäga. Sedan kom min sommarmedokändpåläggstid-psykolog vid 9. Ett riktigt jobbigt samtal, dels för att jag var så jäkla trött och hade så förbannat ont, och dels för att jag fortfarande inte har hittat mina tårar. Han tror att det har med alla stressmoment som jag och min kropp upplever just nu, och att kroppen då skyddar och sparar alla resurser, så vad vet jag. Det kanske är så, och inte att jag har blivit kall, uppgiven occh förstörd för livet. 

Jag tycker inte alltid att det är så kul att mina tårar alltid rinner så lätt, vare sig jag är glad, rörd, arg eller ledsen, men om det här är vad jag får istället så tjuter jag hellre!

Jag känner mig liksom förstoppad i tårkanalen, jag är verkligen ledsen och skulle behöva få ut lite av det, men det bara går inte...

 

Efter att Björn (min sommar osv-psykolog) hade gått så kom de snart och knackade på och sa att det var en annan karl här för att träffa mig. Såhär mycket karlar på rummet har jag ju aldrig hemma, så det får väl vara en positiv sak med att vara här, även fast kandidaterna lämnar myyyyyyyyycket att önska. Min smärtläkare kom för att kolla till mig och se till att jag inte känner mig bortglömd. Ett OK samtal med inte så mycket information eller nyheter.

 

Sedan blev jag inkallad på läkarmöte med läkaren, underläkaren, 5 av deras studenter, min sjuksköterska och hennes två studenter (kändes som en bolagsstämma) där jag också hade ett OK samtal. Blandat positivt och negativt får man väl säga, men de är positivt överraskade över hur bra jag har klarat av det här ch vågar nästan hoppas att abstinensen inte har sin peak kvar. Jag som bara har väntat på att frossan och spyandet skulle komma igång så att jag fick åka hem någongång! Men så kanske den inte ens kommer, peppar peppar.

Vad som kändes väldigt tufft att höra var dock att vi alla har missuppfattat innan att när abstinensen och det är över efter 2-6 veckor, så skulle opioidsmärtan vara borta och endast min egen smärta vara kvar så att vi kan göra ett nytt avstamp på smärtenheten. Men icke! 

Opioidsmärtan kan ta upp till 3-4 månader att klinga av för att kunna göra en rättvis bedömning på min smärta. 3-4 månader såhär känns just nu ogörligt! Jag är liksom tillbaka till snart efter operationen när det gäller rörlighet, styrka och beröring. Det är ganska svårt att svälja att jag kommer att behöva vara ÄNNU mer beroende av andra igen.

 

Idag har jag snackat lite med några av de andra här, och känner att det både ger och lär mig mycket.

Jag fick även ett mycket efterlängtat besök av både mamma och pappa, och fick ta en 30 min promenad med dem utomhus. Jätteskönt att både få vara ute och att få se dem! Jag hade klättrat innanför kläderna på dem om jag hade kunnat, kändes det som. Jag saknar lite närhet, och att inte behöva vara vaksam eller osäker. Jag blev helt slut av våran lilla promenad, och är ledsen att jag inte hade vilat bättre inför mötet så att jag hade orkat lite mer.

 

Lite vila efter det, och Vanderpump Rules på tv innan Million Dollar Listing. 

Jag kände inte för något kvällsfika idag och ska väl försöka läsa lite nu eller så. Vi gjorde en sängrokad så att jag nu har en säng som inte lutar.

Jag har fått mig en verklighetsbild tryckt i nyllet idag, som inte gäller mig och jag tycker att jag ändå har haft mitt eget käbbel med myndigheter, och det gör mig så ledsen och arg. Att en person bara är en bricka att flytta runt på, att inte ge besked, att ge besked för att sedan ta tillbaka det. 

Och i andra änden sitter en människa med känslor som kastas åt alla håll. Maktlös, försvarslös och värdelös, det är precis så man känner sig.

 

Nu signar jag av, förhoppningsvis tillbaka imorgon.