a n n a x

Det har verkligen gått upp och ner den senaste veckan...

Förra lördagen så var jag hembjuden till Abbe för lite sällskapsspel och allmänt trevligt, men efter en tur i svampskogen som var planerad med mamma så fanns det inte någon ork kvar i mig för att gå dit.

På söndagen var grabbarna här och det var full fart, men jag bestämde mig ändå för att tacka ja till inbjudan om söndagsfika med två vänner och kollegor. Det kändes som en milstolpe bara det, att tacka ja. Jag har verkligen knappt sett andra människor än de på sjukhuset och närmaste famljen sen jag kom hem, och jag har känt mig obekväm runt andra dessutom. Jag vet inte vad det är som skaver mest där, att jag är så mycket sämre och inte tror att någon ska förstå det, eller om det är att jag har gått upp så mycket i vikt och inte vill att någon ska se mig därför.

Vi hade i alla fall en jättetrevlig kväll, och jag kände mig faktiskt bekväm trots ovanstående. Vi djupdök i lite spretiga ämnen, men hade det ändå trevligt och många skratt. Jag trodde att ansiktet skulle rinna av mig efter någon timme eller så, men det gick över förväntan. Jag fick även en spark i rumpan att börja ta tag i vikten.

 

Så på måndagsmorgonen tog jag kort framifrån och från sidan i underkläder, vägde mig och mätte runt vissa kroppsdelar för att kunna se hur det går för mig. Tanken var att ta bort allt rent vitt socker, såsom dricka, godis och fikabröd, samt att cykla minst 40 min och gå minst en promenad på minst 40 min om dagen. Då är det nära en ökning med 100% jämfört med vad jag har orkat med på senaste tiden. 

Jag har kollat olika recept på nätet på nyttiga mellanmål som jag har provat, för att få bort småätandet av skitsaker och förhoppningsvis kunna skära ner på portionerna. 

Det finns nu chokladbollar, chokladtryffel och kanel- och kardemummabollar som alla är sötade med dadlar. Sylt gjord på bär, lönnsirap och chiafrön som man kan äta med lite ihoprörd keso och propud vanilj - smakar ungefär som risifrutti. Jag testade även en tjockare smoothie på banan, jordnötssmör och yoghurt som skulle ätas med chiasylt, och skulle smaka som en PB&J sandwish, den var väl okej men det andra var lättare.

 

Jag har fått till det hyfsat med träningen i veckan, två dagar när jag har haft grisont när jag har vaknat så har jag hoppat förefrukost-cyklingen men iaf kommit ut och gått. Och någon kväll har jag även varit med ut och gått på kvällen. 

Inget vitt socker, förutom igår då jag bakade kakor åt mamma och inte kunde hålla mig från att ta en degklutt som är min stora svaghet. Jag bakade även egna tekakor i veckan som vi hade till soppan, magiskt goda!

Jag jobbar verkligen på att försöka se mina framsteg, men det är förjärvla svårt när de är så "små" i mina ögon. Och ännu svårare när jag får bakslag, eller ondare eller bara blir helt slut efter att jag har gjort mina "träningspass". Då känner jag mig så jävla värdelös, och mer ledsen och tom än att jag blir arg - och då gör det mig frustrerad. I skrivande stund så känns det som att jag snarare har gått upp mer i vikt denna veckan, jag måste kunna göra mer och bättre än såhär. Annars är jag rädd för var det kommer att sluta.

Och samtidigt vågar jag inte ta för mycket i maten, eftersom jag har haft en ätstörning som ung och redan nu visar varningstecken på en ny ätstörniing. Jag är rädd att jag kommer att se det som det enda jag kan ha kontroll över, när allt annat går över mitt huvud just nu.

 

Jag hade en riktigt tuff kväll häromdagen när min kära vän Frid hörde av sig om vad jag trodde om resan till Västerås som vi bokat ett gäng tjejer för länge sen, där vi skulle se Mia Skäringer och sedan stanna kvar på hotell och gå ut de som ville. Jag hade helt glömt bort detta, och framförallt att det var så snart. Jag resonerade med mig själv och pratade lite med mamma, men fick sedan bittert inse att det inte kommer att gå. 

Och som jag bölade sen! Det känns så jävla skit att det ska vara såhär, tänka efter, tacka nej, planera något som egentligen inte går att planera - hur ont jag kommer att ha och hur mycket jag kommer att orka den dagen. Det är så jävla värdelöst, och det får mig att känna mig ännu mer värdelös.

 

Jag ska försöka skriva lite mer imorgon, och då förhoppningsvis lite mer uppstyrt.

Jag vaknade upp till ytterligare en smärtsam morgon, och borde vara trött då jag inte kunnat sova inatt. I en timme låg jag och tänkte på att jag borde skriva istället för att gråta, så idag skriver jag när jag egentligen borde ligga och vila efter promenaden med mamma. Samtidigt som jag smäller i mig en halv toblerone, eftersom jag brukar tänka att det är bättre att mula i mig hela direkt, istället för att veta att jag har den och vara sugen eller småäta av den under längre tid. Jag är ju ett geni, eller hur?

 

Varför låg jag då och bölade som besatt igår? Det var ett gytter av känslor, och av upplevda situationer, efter att ha kommit hem till mamma och pappa igen och efter att de hade kommit hem från Spanien. 

När jag låg i soffan uppe och kollade på tv 3 dokumentär så bara rann tårarna, och jag kände mig så oerhört ensam. Jag kände mig totalt värdelös som inte klarar mig själv och kan bo i min egen lägenhet. Som ett patetiskt påhäng för mina stackars föräldrar som behöver sitt eget utrymme. Som en irriterande unge som sitter ner deras soffa och kollar på deras TV när de vill se på något annat. Jag tittar på en dokumentär om mördare, och deras offers familjer är föralltid trasiga för att deras barn, förälder eller syskon inte längre finns då en jävla idiot har tagit dem ifrån sina nära, och undrar varför jag lever. Otacksam, elak, empatilös och dum i huvudet är bara förnamnet.

Det räcker väl gott för att böla några timmar?

 

Hur ska jag nu vända den här dagen? Det känns redan som att jag har förstört dagen för mamma efter promenaden då jag både berättade om sådan som varit tungt, och tappade humöret när vi ännu en gång pratar om exakt samma sak men hon tycker inte att jag låter tillräckligt positiv såsom jag säger det. GAH! Jag känner mig som ett jävla monster bara, och som världens sämsta dotter som bara suger livet ur henne. 

Tyvärr känns det som att det enda jag mäktar med idag som kan duga för henne är att hålla mig ur vägen... Gårdagskvällen känns som att den i så fall kommer att upprepa sig, och just nu känner jag mig maktlös inför att vända på det.

Dagen får utvisa om jag har mer styrka i mig än jag känner just nu.

 

Jag längtar tillbaka till mormor på ett sätt, jag kände mig inte alls ensam på samma sätt som jag gör just nu, även om hon inte var hemma. 

Jag tänker att det är få förunnat att ha en sådan mormor som jag har, och att jag skattar henne så väldigt högt.

Jag försöker också tänka att jag nu kanske måste ge mig själv lite respit för att återhämta mig, för att dagarna har varit lite tuffare än de har varit hemma på så sätt att jag har gjort mer, och försökt hålla humöret betydligt mer än jag gör hemma (tyvärr), och att jag kanske behöver en dag eller två för att få tillbaka någon centimeter stubin igen och lite ny ork. 

Jag hoppas att inte mina föräldrar vill gräva ner mig innan dess... Eller att jag själv vill irra bort mig i skogen för att bespara de jag älskar mest mer skit från mitt håll.

 

Som jag längtar efter framsteg, framgång eller positiva nyheter att kunna dela med mig av...

Idag är ingen bra dag...

Jag vaknade 05.30 av att jag hade så jävla ont, första gången på länge jag vaknar så tidigt av ont. Jag var så fruktansvärt trött igår, både mentalt och fysiskt, och det hängde kvar idag.

Jag och Boss tog det lugnt på förmiddagen efter att han och mormor hade varit ute och gått, vilodag från squatsen idag och bara 2 dagar kvar nu! 240 st imorgon och 250 st på torsdag, och jag kan väl ganska lugnt gå ut med att jag har vunnit över pappa! Men han fortsätter, säger han i alla fall.... och försöker även fast han missar någon dag och gör dubbelt, säger han....

Men jag väntar med att berömma mig själv för mycket, det får bli på torsdag! Men jag är stolt över mig själv att jag har genomfört detta, mitt i detta helvete och oavsett hur jag har mått. Och jag är inte speciellt stolt över mycket som gäller mig själv för tillfället, så det är värt mycket.

 

Jag känner att jag både igår och idag dränerats snabbare än vanligt på energi, jag vet inte om det är att jag försöker hålla humöret uppe mer när jag är här, och hos farmor som jag gjorde ett snabbesök hos idag också, eller om det är att jag får mycket fler intryck och går lite mer på tå än jag skulle göra hemma.

Det kan också vara samtalen jag har haft, främst med farmor, som tagit hårdare på mig. Hon har berättat lite mer om sig själv och hennes uppväxt och sånt, och jag var nog inte beredd på hur det skulle påverka mig. Jag känner både djup medkänsla och så vill jag slå ur kärringen att hon har varit dum i sina dagar, vem fan har inte varit det och jag tror knappast att hon har gjort någon illa med flit. Även om hon nu på äldre dagar är ungefär lika smidig som en elefant på rullskridskor i en glasbutik, så är hon sällan illvillig utan mer väldigt rak och kanske inte så P K.

Som jag älskar den kvinnan! Och som jag blir irriterad på henne. Som jag skrattar åt henne! Och som jag svär åt henne. Jag hoppas att hon känner mer kärlek än något annat från mitt håll, även om jag sällan känner att jag räcker till eller gör tillräckligt. Brorsan har tagit pedistalen där också, som alltid är så snäll och ringer en gång i veckan typ. Jäkla fjäsk (sagt med den mest drypande ironin).

 

Jag och mormor pratade sedan ganska öppenhjärtligt över eftermiddagskaffet, och det känns skönt att ha pratat öppet med henne samtidigt som det gör mig så jävla ont att se den underbara kvinnans ögon tåras när hon hör sitt barnbarn säga att hon är rädd för att inte orka fortsätta. Att tro att den enda utvägen är att inte leva mer.

Jag känner mig som den största arselidioten som finns, som skadar och oroar min underbara mormor så, samtidigt som jag lättar lite då jag känner att jag har kunnat vara ärlig med ytterligare en människa som står mig närmast. 

Mina jävla dubbelsidor är jag så gruvligt less på nu. 

Jag och farmor pratade (gnatade) om dåligt samvete idag, och jag sa att vissa saker som jag har dåligt samvete över skulle jag inte vilja vara utan, för då skulle jag inte vara den personen som jag vill vara.

Exempel: Jag har dåligt samvete över Boss, att jag inte tränar tillräckligt eller orkar leka eller gå ut med honom så mycket som jag skulle vilja. Och det dåliga samvetet gör att jag mår dåligt, MEN jag skulle inte vilja inte ha dåligt samvete över det för då skulle jag tycka att jag inte borde ha någon hund som tyckte att man gjorde tillräckligt såsom det är nu.

 

Och dåligt samvete har jag så det sprutar ur öronen, över både saker som jag "vill" ha dåligt samvete över och en hel jävla massa som jag inte borde ha dåligt samvete över men som är svårt att trycka in i skallen att jag inte hade kunnat ändra på.

 

Nu fick jag ut litegrann genom fingertopparna och tangentbordet, hoppas att det kan stilla mitt sinne litegrann ikväll. 

 

P O!

Jag sitter i detta nu hemma hos mormor i Pålsboda, vi kom hit i lördags Boss och jag för att bo hos mormor några dagar nu när mamma och pappa är borta. Tar man bort det faktum att jag tycker att det SUGER att vara i sånt behov av hjälp från min 78 åriga mormor med mat och Boss bl a, så är det riktigt mysigt att vara här och bara ha lite vardag ihop. Det blir att vi pratar mer och bara umgås, så jag känner absolut att vi kommer närmare varandra och min mormor är bara helt fantastisk när det gäller nästan ALLT, så jag gör nästan bara vinst i det här upplägget. Förutom att jag känner mig värdelös då, som behöver hjälp när jag är här.

Eftersom mycket av vår släkt bor här så kan jag också ta tillfället i akt att besöka min farbror och faster, farmor och kanske någon mer gren av släktträdet när vi är här.

 

Igår skulle jag och Boss besöka min farbror, faster och deras hund Molle, och jag tänkte att Boss skulle bli överlycklig som fick leka lite med en annan hund nu när han inte ska vara hos sin hunddagmamma på ett par dagar. Det baktände rejält kan man säga! Boss var så rädd för Molle, som är den snällaste hunden som finns och var jätteduktig när Boss dummade sig, så Boss skällde och gjorde små utfall och betedde sig allmänt oskönt under den 1,5 timme vi var där. Vi kunde inte ens gå in, eftersom Boss betedde sig så.. Där känner jag att jag kan alldeles för lite, jag skulle vilja vara stensäker på hur jag ska agera och underlätta situationen. 

Och då har jag bara dagen innan pratat med veterinären om att Boss snarare är kaxig är skraj av sig, inför kommande kastrering. Det är kanske tur att vi ska börja med en kemisk, för att se hur han blir.

Det var i alla fall jättekul att träffa fabror och faster, även om det var svårt att föra en konversation med en bjäbbskällande hund runt benen.

 

Idag hälsade jag och Boss på hos farmor, 87-årigt yrväder eller vad man ska kalla henne. Krutkärring är kanske ett bättre ord! Hon är inte nöjd med att känna sig fet över magen, och då kör hon på crosstrainer och vill helst göra sit-ups (för då tränar man ju magen och då försvinner fettet, fattar du väl unge?!). 

Det kommer mycket visdom, klagande, kärlek, svordommar och allmän värmländsk svada över de där läpparna, och som jag älskar den kvinnan!

 

Jag tog däremot slut efter 2 timmar, och nära stapplade hem till mormor för lunch och vila. Mormor tog Boss på en promenad i regnet, och han har varit däckad sen dess. Han väljer gärna regndagar för att göra det på, undrar varför...

Jag tycker att det har gått helt okej såhär långt, jag har visserligen gjort för mycket både lördag och söndag och fått sota för det. Och känner egentligen så idag också, fastän jag har tagit det lugnare, men inte kunnat vila bra. Det känns frustrerande och gör mig ledsen, men jag vill samtidigt bita ihop för att inte bete mig illa med mormor som bara har en ängels tålamod och aldrig skulle göra en fluga förnär. Jag tror att den grejen gör mig trött i huvudet också, men det måste jag bara fortsätta med. 

Jag vet inte hur jag ska fördela dagarna bättre, och vill ändå försöka göra det lättare för mormor att ha oss här såsom att diska, bädda eller så. Men allt, verkligen ALLT, gör så förbannat ont och jag kan inte få ut det på något sätt. Igår grät jag för ovanlighetens skull, ovanligt sedan jag lades in och knappt har gråtit sen första dygnet inne på avdelningen, och det var lite skönt efter. Men jag kunde bara gråta när mormor var ute med Boss och sedan torkade jag tårarna och försökte bita ihop. Jag tror att jag gör det för hennes skull, och för min, men jag tror inte att det gör någon speciellt gott i längden.

 

I en låttext sjöng de om att man drömmer om att vakna upp och vara yngre igen, och jag kunde inte känna mig mer träffad. Så känner jag konstant. 

De senaste 6 åren har liksom både gått förbi och samtidigt känner jag inte att jag har levt dem, jag vet inte om jag mognat ikapp dem eller om jag bara blivit 50 år i skallen ibland och ibland är jag 22 igen.

 

På återseende...

 

Nej, det är inget skrivfel i rubriken. Smolstrålar är min egen sammanställning av små/smala solstrålar, så var det sagt och lagt till handlingarna.

 

Jag är så fruktansvärt tjock just nu, på ett sätt jag aldrig kan komma på att jag någonsin varit tidigare. Tjock så att magen tar emot när jag lutar mig framåt, att jag får en tjockvalk av även mjukare byxor och den står ut som en tidig gravidmage. Och nej, jag kan omöjligt vara gravid. Om vi inte har en ny jungfrufödsel på G, och då känns det som att jag har helt andra bekymmer på halsen. Jag är helt enkelt bara tjock. Och mindre blir jag inte av att jag äter som en besatt, som jag tidigare har sagt att jag verkligen verkar försöka fylla ett hål inom mig - med mat och skitsaker som godis eller vad jag nu får tassarna på. 

Mindre blir jag heller inte av att knappt orka röra på mig, och det är inte för att jag är så fet (tror jag inte i alla fall...) utan jag är bara orkeslös. Och då blir det som en låsning i huvudet... Jag hade lika gärna kunna sluta äta, just för att jag inte kan röra på mig och förbränna, men istället just nu och just den här gången så äter jag istället. 

Jag har varit med om båda delar, och det är väl de kroniska resterna som jag alltid kommer att ha att brottas med efter att ha haft en ätstörning som ung. Och just den här varianten får mig alltid att känna mig värdelös på ett sätt som inte att inte äta alls gör. Det får mig istället att känna mig duktig som inte äter. 

Och just nu är jag för rädd för att försöka mig på någon diet, för att jag är rädd att ta kontroll över maten och att det är något jag kan kontrollera, när jag inte har kontroll på någonting annat som händer med mig nu.

Så ätstörd är jag fortfarande...

 

Detta ligger lite närmare i huvudet nu då i och med att jag både äter som ett bottenlöst hål och känner mig maktlös i allt som händer mig nu, så är rädslan att ta kontroll över maten och äga åtminstonde ett av mina probem själv. Men jag vet ju med mig att jag inte klarar av den kontrollen, inte just nu när jag är så nedkörd i övrigt.

Jag hoppas på att kunna låna en träningscykel, och bara långsamt börja trampa hemma utan att behöva vara rädd för att bli helt slut och inte orka hem, så jag kan träna upp min ork. Och jag bara hoppas att det jobbar med mig den här gången, att jag kan träna upp orken och att inte allt bara äts upp av värk, smärta och frustration.

 

Idag har jag återigen försökt med att träna upp min ork, någon som för vanliga människor låter heeeeeeeelt sjukt, patetiskt och löjligt, med små små mål. 

Nu tänker jag skriva upp några av dem för att komma ihåg var jag står just precis nu, och förhoppningsvis kunna se framsteg längre fram.

 

När jag var inlagd hade jag som mål att gå minst 3000 steg om dagen, oavsett feber eller illamående. 

Jag följer schemat för squatchallenge sen dess jag lades in, igår 190 st, idag vilodag, imorgon 220 st.

Jag ska gå ut och gå minst två ggr, själv.

Nu har jag som mål att gå 5000 steg om dagen, 3000 om jag mår riktigt kasst.

Göra mig iordning även om jag inte går ut direkt på morgonen.

Minst en promenad med Boss, lång eller kort.

Träna med Boss, duscha honom, borsta tänder och allt sånt som mamma har hjälpt till med.

Att vara mer till hjälp hemma, även om det tar mig 5 ggr så lång tid som för de andra eller som det brukar ta i vanliga fall. Här är tålamodet för både mig och mamma och pappa det mest kritiska. Mitt tålamod mer än deras ska sägas för att vara helt uppriktig.

 

Jag hoppas att jag kommer att orka med en timme om dagen på cykeln sen, sammanlagt till en början för att sedan kunna göra en timme på raken.

 

Nu försöker jag tänka att jag inte är helt värdelös som måste åka och bo hos min mormor i en vecka, då mamma och pappa ska på semester, precis som ett litet barn. För sanningen är att jag fortfarande behöver så mycket hjälp att det hade varit tufft att klara av bara en-två dagar med Boss, mat och allt som behövs däremellan.

Not so fun to be me...

Jag vaknade idag vid kl 6, av oklar anledning. Antingen var det något ljud från mina föräldrar eller Boss, eller så var det att jag gjorde någon rörelse i sömnen som fick axeln att skrika till. Ont som fan gjorde det i alla fall när jag vaknade, som det brukar, och axeln bara kokade. Jag bytte ispåse och la mig i mina föräldrars säng eftersom de hade gått upp för att gå till jobbet, och lyckades som genom ett under att somna om. Tack för det!

 

Det här med att snart fylla 30 och behöva bo hos sina föräldrar för att man behöver så mycket hjälp med allt är också något som känns patetiskt, frustrerande och förjävligt. Det ska inte vara så! Och ändå är det ytterligare en verklighet jag måste acceptera nu. 

Det är förbannat mycket som är överjävligt som jag "bara måste acceptera" och "det är ju bara så just nu" men det finns ingen som kan säga när det kommer att sluta vara så. Tiden fortsätter att bara springa ifrån mig och allt som krävs av mig är acceptans, fightingvilja och tålamod - nå, det känns ju inte så jobbigt väl? För mig känns det helt jävla övermäktigt.

Det smärtar mig nästan lika mycket som axeln att behöva ha det såhär, att behöva luta ännu tyngre mot mamma och pappa som redan gör ALLT för mig, att hela tiden ha dåligt samvete och känna mig som en genomrutten människa när jag blir kort i humöret eller fräser till eller att behöva fråga om lov eller en tjänst hela tiden - varje gång jag vill göra eller ha något. 

 

Något som gör oerhört ont i mig är att det känns som att mina prinsar inte riktigt vill vara med mig, eller det är inte rättvist mot dem, det känns förjävligt att behöva säga nej till allt de vill göra med mig och då tillslut söker de ju sig någon annanstans. Jag vill ju bara kunna spela kort, spel, fotboll eller pingis med dem igen.. Även på det halvdana sätt jag kunde göra för 4 veckor sen. 

Jag trodde väl aldrig att jag skulle längta efter hur det var då... Men det visar sig återigen att allting kan skita sig ytterligare, man ska aldrig säga att nu kan det bara bli bättre - för då händer någon mer skit.

 

Det känns inte speciellt kul att varje gång skriva ner en massa skit, men tro mig när jag säger att INGEN vore gladare än jag att kunna skriva ner något bra. Och det jag skriver är ju just nu mest för mig själv, för att komma ihåg senare om jag faktiskt kommer att kunna göra något bra av allt det här. 

Det kanske kan hjälpa någon annan i liknande sits, eller fungera som avskräckande exempel, oavsett så finns det en liten tanke hos mig att göra något av det när jag förhoppningsvis kommit ur helskinnad på andra sidan.

 

Min kära vän, extramamma och f d kollega Ulla kom på en snabbvisit häromdagen, med sig hade hon en massagekudde (som pappa har hijackat de senaste två kvällarna) och en bok om inre drömmar, yoga och att vända negationer till utmaningar eller bara ett positivt utryck. T ex "jag är så trött" kan man istället vända till "jag är avskappnad". Jag ska ge det ett ärligt försök! 

Även om massagekudden redan är välanvänd så var det att bara få se och krama om Ulla som slog allt! Jag är så glad att ha den kvinnan i mitt liv. Jag trodde väl aldrig att vi skulle finna varandra på det sättet efter första gången vi träffades på jobbet, hon var stressad och jag kände mig avsnoppad. Det tog inte lång tid innan vi hade internskämt, riktiga pratstunder om annat är vårt skitjobb och bara innerlig vänskap. Det spelar mig ingen roll att hon är mer i ålder med min mamma, det är snarare ett plus. 

Och mamma tycker så mycket om henne, de två skickade peppbilder till mig tillsammans när jag lagts in på avdelningen, för att jag skulle knyta näven och ta fram mitt hårdaste pannben. 

Underbara kvinnor, och mammor, båda två!

 

Igår gjorde jag lite "nyttigt godis" i form av rawfoodbollar som smakar kanelbulle, passande inför kanelbullens dag som är idag! Och en tlll sats av nyttiga chokladtryfflar, med bas av dadlar och kokossolja. 

Därför behöver jag inte ha lika dåligt samvete för att jag och mamma idag ska baka riktiga bullar, och jag min smällfeta kossa längtar efter att få en degklutt att glufsa i mig, 

Jag är verkligen alldeles för tjock nu, och hoppas att kunna vända detta. Men jag måste ju förihelvete orka mer än att bara gå runt huset innan jag kan förbränna lite. Det sorgliga är att jag har sådan matlust, och äter mastodontportioner just nu. 

Snacka om att försöka fylla igen ett hål med mat....

 

P O!

Väder som matchar humöret, och ändå inte.. Skulle det vara helt matchande så skulle det nog storma orkanvindar ena stunden, vara hällande regn nästa, lite solstrålar och sedan bara grått. Grått och kallt.

Jag har idag varit hos min psykolog, och blev rejält uppriven där då vi pratade om allt som har hänt sen sist då jag fortfarande var inlagd och hur jag mår.

Att behöva sätta ord på mina känslor, tankar och rädslor just nu är vidrigt. Jag känner att jag både instinktivt och aktivt väljer bort att göra just detta, för det gör för ont, är för frustrerande och gör mig alldeles kall av rädsla. Och samtidigt vet jag ju att man måste sätta ord på detta för att kunna börja jobba med det, men jag känner mig helt bakbunden där. Jag vill eller kan inte börja jobba med det här nu, då går jag sönder på ett sätt jag inte vet om man kan sätta ihop igen.

Och då får man frågan, kan du berätta det här för någon? 

Hur i hela helvetet ska man kunna berätta detta för någon, nära eller längre ifrån? Jag skrämmer ju skiten ur mig själv med allt det här, vem ska jag då välja att skrämma slag på i min närhet?

Nej, det här känns omöjligt på så många sätt...

 

Utöver ovan sagda så är jag så extremt frustrerad, besviken, ledsen, arg och allt ditåt över att må såhär mycket sämre nu. Jag har så onämnbart ont hela tiden, enda gången jag får lite flykt från detta är när jag sover och sömnen är faktiskt helt okej tack vare de sömnfrämjande mediciner som jag fick med mig efter inläggningen. Men all vaken tid är det som att ha något energisugande, livslustdödande och elak jävla tandochöronvärk i axeln. Och utöver den där jävla smärtan så kommer orkeslösheten som ett brev på posten, och den är så extrem nu! 

Det går inte heller att komma runt, att jag bara plötsligt dräneras på all ork oavsett om jag är ute och går med Boss, eller bara ska gå upp för trappen. Hur fan klarar man av det här?

Hur fan klarar man av det här? Speciellt när man redan har gått igenom det tidigare, som jag gjort vid både magoperationerna och med axeln. Och kom inte med att "du har gjort det förut, så gör det igen"! 

Det är inte som att upprepa sig på gymmet, eller vid lyckad insats på jobbet. Det ä något som bara tar allt av dig själv, och din omgivning, och just nu finns inte det att ta av som det känns.

 

Jag är fortfarande väldigt isolerad, för att jag tycker att det känns alldeles för svårt att berätta för nära och kära om hur läget är. Jag skulle vilja kunna komma med positiva nyheter, och då vet jag att det landar i "men du har ju gjort något jättetufft och klarat av det så bra så var glad nu då". 

Vilket jag är, jag är jätteglad att jag har klarat den där skiten så bra som jag klarade det. MEN jag kan inte vara glad nu efteråt när jag mår såhär, och det under oklar framtid enligt läkarna.

Nu ska jag testa mediciner, igen, och de måste ha sin tid, igen, och sen får vi se, igen. 

Det kan handla om månader, och det gör mig både ledsen, frustrerad, arg, förtvivlad och helt fuckad. Hur klarar jag detta i månader?

 

Usch, det är verkligen regnväder och gråkallt på alla sätt idag.

P O!