a n n a x

Det har verkligen gått upp och ner den senaste veckan...

Förra lördagen så var jag hembjuden till Abbe för lite sällskapsspel och allmänt trevligt, men efter en tur i svampskogen som var planerad med mamma så fanns det inte någon ork kvar i mig för att gå dit.

På söndagen var grabbarna här och det var full fart, men jag bestämde mig ändå för att tacka ja till inbjudan om söndagsfika med två vänner och kollegor. Det kändes som en milstolpe bara det, att tacka ja. Jag har verkligen knappt sett andra människor än de på sjukhuset och närmaste famljen sen jag kom hem, och jag har känt mig obekväm runt andra dessutom. Jag vet inte vad det är som skaver mest där, att jag är så mycket sämre och inte tror att någon ska förstå det, eller om det är att jag har gått upp så mycket i vikt och inte vill att någon ska se mig därför.

Vi hade i alla fall en jättetrevlig kväll, och jag kände mig faktiskt bekväm trots ovanstående. Vi djupdök i lite spretiga ämnen, men hade det ändå trevligt och många skratt. Jag trodde att ansiktet skulle rinna av mig efter någon timme eller så, men det gick över förväntan. Jag fick även en spark i rumpan att börja ta tag i vikten.

 

Så på måndagsmorgonen tog jag kort framifrån och från sidan i underkläder, vägde mig och mätte runt vissa kroppsdelar för att kunna se hur det går för mig. Tanken var att ta bort allt rent vitt socker, såsom dricka, godis och fikabröd, samt att cykla minst 40 min och gå minst en promenad på minst 40 min om dagen. Då är det nära en ökning med 100% jämfört med vad jag har orkat med på senaste tiden. 

Jag har kollat olika recept på nätet på nyttiga mellanmål som jag har provat, för att få bort småätandet av skitsaker och förhoppningsvis kunna skära ner på portionerna. 

Det finns nu chokladbollar, chokladtryffel och kanel- och kardemummabollar som alla är sötade med dadlar. Sylt gjord på bär, lönnsirap och chiafrön som man kan äta med lite ihoprörd keso och propud vanilj - smakar ungefär som risifrutti. Jag testade även en tjockare smoothie på banan, jordnötssmör och yoghurt som skulle ätas med chiasylt, och skulle smaka som en PB&J sandwish, den var väl okej men det andra var lättare.

 

Jag har fått till det hyfsat med träningen i veckan, två dagar när jag har haft grisont när jag har vaknat så har jag hoppat förefrukost-cyklingen men iaf kommit ut och gått. Och någon kväll har jag även varit med ut och gått på kvällen. 

Inget vitt socker, förutom igår då jag bakade kakor åt mamma och inte kunde hålla mig från att ta en degklutt som är min stora svaghet. Jag bakade även egna tekakor i veckan som vi hade till soppan, magiskt goda!

Jag jobbar verkligen på att försöka se mina framsteg, men det är förjärvla svårt när de är så "små" i mina ögon. Och ännu svårare när jag får bakslag, eller ondare eller bara blir helt slut efter att jag har gjort mina "träningspass". Då känner jag mig så jävla värdelös, och mer ledsen och tom än att jag blir arg - och då gör det mig frustrerad. I skrivande stund så känns det som att jag snarare har gått upp mer i vikt denna veckan, jag måste kunna göra mer och bättre än såhär. Annars är jag rädd för var det kommer att sluta.

Och samtidigt vågar jag inte ta för mycket i maten, eftersom jag har haft en ätstörning som ung och redan nu visar varningstecken på en ny ätstörniing. Jag är rädd att jag kommer att se det som det enda jag kan ha kontroll över, när allt annat går över mitt huvud just nu.

 

Jag hade en riktigt tuff kväll häromdagen när min kära vän Frid hörde av sig om vad jag trodde om resan till Västerås som vi bokat ett gäng tjejer för länge sen, där vi skulle se Mia Skäringer och sedan stanna kvar på hotell och gå ut de som ville. Jag hade helt glömt bort detta, och framförallt att det var så snart. Jag resonerade med mig själv och pratade lite med mamma, men fick sedan bittert inse att det inte kommer att gå. 

Och som jag bölade sen! Det känns så jävla skit att det ska vara såhär, tänka efter, tacka nej, planera något som egentligen inte går att planera - hur ont jag kommer att ha och hur mycket jag kommer att orka den dagen. Det är så jävla värdelöst, och det får mig att känna mig ännu mer värdelös.

 

Jag ska försöka skriva lite mer imorgon, och då förhoppningsvis lite mer uppstyrt.