a n n a x

Väder som matchar humöret, och ändå inte.. Skulle det vara helt matchande så skulle det nog storma orkanvindar ena stunden, vara hällande regn nästa, lite solstrålar och sedan bara grått. Grått och kallt.

Jag har idag varit hos min psykolog, och blev rejält uppriven där då vi pratade om allt som har hänt sen sist då jag fortfarande var inlagd och hur jag mår.

Att behöva sätta ord på mina känslor, tankar och rädslor just nu är vidrigt. Jag känner att jag både instinktivt och aktivt väljer bort att göra just detta, för det gör för ont, är för frustrerande och gör mig alldeles kall av rädsla. Och samtidigt vet jag ju att man måste sätta ord på detta för att kunna börja jobba med det, men jag känner mig helt bakbunden där. Jag vill eller kan inte börja jobba med det här nu, då går jag sönder på ett sätt jag inte vet om man kan sätta ihop igen.

Och då får man frågan, kan du berätta det här för någon? 

Hur i hela helvetet ska man kunna berätta detta för någon, nära eller längre ifrån? Jag skrämmer ju skiten ur mig själv med allt det här, vem ska jag då välja att skrämma slag på i min närhet?

Nej, det här känns omöjligt på så många sätt...

 

Utöver ovan sagda så är jag så extremt frustrerad, besviken, ledsen, arg och allt ditåt över att må såhär mycket sämre nu. Jag har så onämnbart ont hela tiden, enda gången jag får lite flykt från detta är när jag sover och sömnen är faktiskt helt okej tack vare de sömnfrämjande mediciner som jag fick med mig efter inläggningen. Men all vaken tid är det som att ha något energisugande, livslustdödande och elak jävla tandochöronvärk i axeln. Och utöver den där jävla smärtan så kommer orkeslösheten som ett brev på posten, och den är så extrem nu! 

Det går inte heller att komma runt, att jag bara plötsligt dräneras på all ork oavsett om jag är ute och går med Boss, eller bara ska gå upp för trappen. Hur fan klarar man av det här?

Hur fan klarar man av det här? Speciellt när man redan har gått igenom det tidigare, som jag gjort vid både magoperationerna och med axeln. Och kom inte med att "du har gjort det förut, så gör det igen"! 

Det är inte som att upprepa sig på gymmet, eller vid lyckad insats på jobbet. Det ä något som bara tar allt av dig själv, och din omgivning, och just nu finns inte det att ta av som det känns.

 

Jag är fortfarande väldigt isolerad, för att jag tycker att det känns alldeles för svårt att berätta för nära och kära om hur läget är. Jag skulle vilja kunna komma med positiva nyheter, och då vet jag att det landar i "men du har ju gjort något jättetufft och klarat av det så bra så var glad nu då". 

Vilket jag är, jag är jätteglad att jag har klarat den där skiten så bra som jag klarade det. MEN jag kan inte vara glad nu efteråt när jag mår såhär, och det under oklar framtid enligt läkarna.

Nu ska jag testa mediciner, igen, och de måste ha sin tid, igen, och sen får vi se, igen. 

Det kan handla om månader, och det gör mig både ledsen, frustrerad, arg, förtvivlad och helt fuckad. Hur klarar jag detta i månader?

 

Usch, det är verkligen regnväder och gråkallt på alla sätt idag.

P O!