a n n a x

Jag vaknade upp till ytterligare en smärtsam morgon, och borde vara trött då jag inte kunnat sova inatt. I en timme låg jag och tänkte på att jag borde skriva istället för att gråta, så idag skriver jag när jag egentligen borde ligga och vila efter promenaden med mamma. Samtidigt som jag smäller i mig en halv toblerone, eftersom jag brukar tänka att det är bättre att mula i mig hela direkt, istället för att veta att jag har den och vara sugen eller småäta av den under längre tid. Jag är ju ett geni, eller hur?

 

Varför låg jag då och bölade som besatt igår? Det var ett gytter av känslor, och av upplevda situationer, efter att ha kommit hem till mamma och pappa igen och efter att de hade kommit hem från Spanien. 

När jag låg i soffan uppe och kollade på tv 3 dokumentär så bara rann tårarna, och jag kände mig så oerhört ensam. Jag kände mig totalt värdelös som inte klarar mig själv och kan bo i min egen lägenhet. Som ett patetiskt påhäng för mina stackars föräldrar som behöver sitt eget utrymme. Som en irriterande unge som sitter ner deras soffa och kollar på deras TV när de vill se på något annat. Jag tittar på en dokumentär om mördare, och deras offers familjer är föralltid trasiga för att deras barn, förälder eller syskon inte längre finns då en jävla idiot har tagit dem ifrån sina nära, och undrar varför jag lever. Otacksam, elak, empatilös och dum i huvudet är bara förnamnet.

Det räcker väl gott för att böla några timmar?

 

Hur ska jag nu vända den här dagen? Det känns redan som att jag har förstört dagen för mamma efter promenaden då jag både berättade om sådan som varit tungt, och tappade humöret när vi ännu en gång pratar om exakt samma sak men hon tycker inte att jag låter tillräckligt positiv såsom jag säger det. GAH! Jag känner mig som ett jävla monster bara, och som världens sämsta dotter som bara suger livet ur henne. 

Tyvärr känns det som att det enda jag mäktar med idag som kan duga för henne är att hålla mig ur vägen... Gårdagskvällen känns som att den i så fall kommer att upprepa sig, och just nu känner jag mig maktlös inför att vända på det.

Dagen får utvisa om jag har mer styrka i mig än jag känner just nu.

 

Jag längtar tillbaka till mormor på ett sätt, jag kände mig inte alls ensam på samma sätt som jag gör just nu, även om hon inte var hemma. 

Jag tänker att det är få förunnat att ha en sådan mormor som jag har, och att jag skattar henne så väldigt högt.

Jag försöker också tänka att jag nu kanske måste ge mig själv lite respit för att återhämta mig, för att dagarna har varit lite tuffare än de har varit hemma på så sätt att jag har gjort mer, och försökt hålla humöret betydligt mer än jag gör hemma (tyvärr), och att jag kanske behöver en dag eller två för att få tillbaka någon centimeter stubin igen och lite ny ork. 

Jag hoppas att inte mina föräldrar vill gräva ner mig innan dess... Eller att jag själv vill irra bort mig i skogen för att bespara de jag älskar mest mer skit från mitt håll.

 

Som jag längtar efter framsteg, framgång eller positiva nyheter att kunna dela med mig av...