a n n a x

Nej, det är inget skrivfel i rubriken. Smolstrålar är min egen sammanställning av små/smala solstrålar, så var det sagt och lagt till handlingarna.

 

Jag är så fruktansvärt tjock just nu, på ett sätt jag aldrig kan komma på att jag någonsin varit tidigare. Tjock så att magen tar emot när jag lutar mig framåt, att jag får en tjockvalk av även mjukare byxor och den står ut som en tidig gravidmage. Och nej, jag kan omöjligt vara gravid. Om vi inte har en ny jungfrufödsel på G, och då känns det som att jag har helt andra bekymmer på halsen. Jag är helt enkelt bara tjock. Och mindre blir jag inte av att jag äter som en besatt, som jag tidigare har sagt att jag verkligen verkar försöka fylla ett hål inom mig - med mat och skitsaker som godis eller vad jag nu får tassarna på. 

Mindre blir jag heller inte av att knappt orka röra på mig, och det är inte för att jag är så fet (tror jag inte i alla fall...) utan jag är bara orkeslös. Och då blir det som en låsning i huvudet... Jag hade lika gärna kunna sluta äta, just för att jag inte kan röra på mig och förbränna, men istället just nu och just den här gången så äter jag istället. 

Jag har varit med om båda delar, och det är väl de kroniska resterna som jag alltid kommer att ha att brottas med efter att ha haft en ätstörning som ung. Och just den här varianten får mig alltid att känna mig värdelös på ett sätt som inte att inte äta alls gör. Det får mig istället att känna mig duktig som inte äter. 

Och just nu är jag för rädd för att försöka mig på någon diet, för att jag är rädd att ta kontroll över maten och att det är något jag kan kontrollera, när jag inte har kontroll på någonting annat som händer med mig nu.

Så ätstörd är jag fortfarande...

 

Detta ligger lite närmare i huvudet nu då i och med att jag både äter som ett bottenlöst hål och känner mig maktlös i allt som händer mig nu, så är rädslan att ta kontroll över maten och äga åtminstonde ett av mina probem själv. Men jag vet ju med mig att jag inte klarar av den kontrollen, inte just nu när jag är så nedkörd i övrigt.

Jag hoppas på att kunna låna en träningscykel, och bara långsamt börja trampa hemma utan att behöva vara rädd för att bli helt slut och inte orka hem, så jag kan träna upp min ork. Och jag bara hoppas att det jobbar med mig den här gången, att jag kan träna upp orken och att inte allt bara äts upp av värk, smärta och frustration.

 

Idag har jag återigen försökt med att träna upp min ork, någon som för vanliga människor låter heeeeeeeelt sjukt, patetiskt och löjligt, med små små mål. 

Nu tänker jag skriva upp några av dem för att komma ihåg var jag står just precis nu, och förhoppningsvis kunna se framsteg längre fram.

 

När jag var inlagd hade jag som mål att gå minst 3000 steg om dagen, oavsett feber eller illamående. 

Jag följer schemat för squatchallenge sen dess jag lades in, igår 190 st, idag vilodag, imorgon 220 st.

Jag ska gå ut och gå minst två ggr, själv.

Nu har jag som mål att gå 5000 steg om dagen, 3000 om jag mår riktigt kasst.

Göra mig iordning även om jag inte går ut direkt på morgonen.

Minst en promenad med Boss, lång eller kort.

Träna med Boss, duscha honom, borsta tänder och allt sånt som mamma har hjälpt till med.

Att vara mer till hjälp hemma, även om det tar mig 5 ggr så lång tid som för de andra eller som det brukar ta i vanliga fall. Här är tålamodet för både mig och mamma och pappa det mest kritiska. Mitt tålamod mer än deras ska sägas för att vara helt uppriktig.

 

Jag hoppas att jag kommer att orka med en timme om dagen på cykeln sen, sammanlagt till en början för att sedan kunna göra en timme på raken.

 

Nu försöker jag tänka att jag inte är helt värdelös som måste åka och bo hos min mormor i en vecka, då mamma och pappa ska på semester, precis som ett litet barn. För sanningen är att jag fortfarande behöver så mycket hjälp att det hade varit tufft att klara av bara en-två dagar med Boss, mat och allt som behövs däremellan.

Not so fun to be me...