a n n a x

Jag vaknade idag vid kl 6, av oklar anledning. Antingen var det något ljud från mina föräldrar eller Boss, eller så var det att jag gjorde någon rörelse i sömnen som fick axeln att skrika till. Ont som fan gjorde det i alla fall när jag vaknade, som det brukar, och axeln bara kokade. Jag bytte ispåse och la mig i mina föräldrars säng eftersom de hade gått upp för att gå till jobbet, och lyckades som genom ett under att somna om. Tack för det!

 

Det här med att snart fylla 30 och behöva bo hos sina föräldrar för att man behöver så mycket hjälp med allt är också något som känns patetiskt, frustrerande och förjävligt. Det ska inte vara så! Och ändå är det ytterligare en verklighet jag måste acceptera nu. 

Det är förbannat mycket som är överjävligt som jag "bara måste acceptera" och "det är ju bara så just nu" men det finns ingen som kan säga när det kommer att sluta vara så. Tiden fortsätter att bara springa ifrån mig och allt som krävs av mig är acceptans, fightingvilja och tålamod - nå, det känns ju inte så jobbigt väl? För mig känns det helt jävla övermäktigt.

Det smärtar mig nästan lika mycket som axeln att behöva ha det såhär, att behöva luta ännu tyngre mot mamma och pappa som redan gör ALLT för mig, att hela tiden ha dåligt samvete och känna mig som en genomrutten människa när jag blir kort i humöret eller fräser till eller att behöva fråga om lov eller en tjänst hela tiden - varje gång jag vill göra eller ha något. 

 

Något som gör oerhört ont i mig är att det känns som att mina prinsar inte riktigt vill vara med mig, eller det är inte rättvist mot dem, det känns förjävligt att behöva säga nej till allt de vill göra med mig och då tillslut söker de ju sig någon annanstans. Jag vill ju bara kunna spela kort, spel, fotboll eller pingis med dem igen.. Även på det halvdana sätt jag kunde göra för 4 veckor sen. 

Jag trodde väl aldrig att jag skulle längta efter hur det var då... Men det visar sig återigen att allting kan skita sig ytterligare, man ska aldrig säga att nu kan det bara bli bättre - för då händer någon mer skit.

 

Det känns inte speciellt kul att varje gång skriva ner en massa skit, men tro mig när jag säger att INGEN vore gladare än jag att kunna skriva ner något bra. Och det jag skriver är ju just nu mest för mig själv, för att komma ihåg senare om jag faktiskt kommer att kunna göra något bra av allt det här. 

Det kanske kan hjälpa någon annan i liknande sits, eller fungera som avskräckande exempel, oavsett så finns det en liten tanke hos mig att göra något av det när jag förhoppningsvis kommit ur helskinnad på andra sidan.

 

Min kära vän, extramamma och f d kollega Ulla kom på en snabbvisit häromdagen, med sig hade hon en massagekudde (som pappa har hijackat de senaste två kvällarna) och en bok om inre drömmar, yoga och att vända negationer till utmaningar eller bara ett positivt utryck. T ex "jag är så trött" kan man istället vända till "jag är avskappnad". Jag ska ge det ett ärligt försök! 

Även om massagekudden redan är välanvänd så var det att bara få se och krama om Ulla som slog allt! Jag är så glad att ha den kvinnan i mitt liv. Jag trodde väl aldrig att vi skulle finna varandra på det sättet efter första gången vi träffades på jobbet, hon var stressad och jag kände mig avsnoppad. Det tog inte lång tid innan vi hade internskämt, riktiga pratstunder om annat är vårt skitjobb och bara innerlig vänskap. Det spelar mig ingen roll att hon är mer i ålder med min mamma, det är snarare ett plus. 

Och mamma tycker så mycket om henne, de två skickade peppbilder till mig tillsammans när jag lagts in på avdelningen, för att jag skulle knyta näven och ta fram mitt hårdaste pannben. 

Underbara kvinnor, och mammor, båda två!

 

Igår gjorde jag lite "nyttigt godis" i form av rawfoodbollar som smakar kanelbulle, passande inför kanelbullens dag som är idag! Och en tlll sats av nyttiga chokladtryfflar, med bas av dadlar och kokossolja. 

Därför behöver jag inte ha lika dåligt samvete för att jag och mamma idag ska baka riktiga bullar, och jag min smällfeta kossa längtar efter att få en degklutt att glufsa i mig, 

Jag är verkligen alldeles för tjock nu, och hoppas att kunna vända detta. Men jag måste ju förihelvete orka mer än att bara gå runt huset innan jag kan förbränna lite. Det sorgliga är att jag har sådan matlust, och äter mastodontportioner just nu. 

Snacka om att försöka fylla igen ett hål med mat....

 

P O!