a n n a x

Jag sitter i detta nu hemma hos mormor i Pålsboda, vi kom hit i lördags Boss och jag för att bo hos mormor några dagar nu när mamma och pappa är borta. Tar man bort det faktum att jag tycker att det SUGER att vara i sånt behov av hjälp från min 78 åriga mormor med mat och Boss bl a, så är det riktigt mysigt att vara här och bara ha lite vardag ihop. Det blir att vi pratar mer och bara umgås, så jag känner absolut att vi kommer närmare varandra och min mormor är bara helt fantastisk när det gäller nästan ALLT, så jag gör nästan bara vinst i det här upplägget. Förutom att jag känner mig värdelös då, som behöver hjälp när jag är här.

Eftersom mycket av vår släkt bor här så kan jag också ta tillfället i akt att besöka min farbror och faster, farmor och kanske någon mer gren av släktträdet när vi är här.

 

Igår skulle jag och Boss besöka min farbror, faster och deras hund Molle, och jag tänkte att Boss skulle bli överlycklig som fick leka lite med en annan hund nu när han inte ska vara hos sin hunddagmamma på ett par dagar. Det baktände rejält kan man säga! Boss var så rädd för Molle, som är den snällaste hunden som finns och var jätteduktig när Boss dummade sig, så Boss skällde och gjorde små utfall och betedde sig allmänt oskönt under den 1,5 timme vi var där. Vi kunde inte ens gå in, eftersom Boss betedde sig så.. Där känner jag att jag kan alldeles för lite, jag skulle vilja vara stensäker på hur jag ska agera och underlätta situationen. 

Och då har jag bara dagen innan pratat med veterinären om att Boss snarare är kaxig är skraj av sig, inför kommande kastrering. Det är kanske tur att vi ska börja med en kemisk, för att se hur han blir.

Det var i alla fall jättekul att träffa fabror och faster, även om det var svårt att föra en konversation med en bjäbbskällande hund runt benen.

 

Idag hälsade jag och Boss på hos farmor, 87-årigt yrväder eller vad man ska kalla henne. Krutkärring är kanske ett bättre ord! Hon är inte nöjd med att känna sig fet över magen, och då kör hon på crosstrainer och vill helst göra sit-ups (för då tränar man ju magen och då försvinner fettet, fattar du väl unge?!). 

Det kommer mycket visdom, klagande, kärlek, svordommar och allmän värmländsk svada över de där läpparna, och som jag älskar den kvinnan!

 

Jag tog däremot slut efter 2 timmar, och nära stapplade hem till mormor för lunch och vila. Mormor tog Boss på en promenad i regnet, och han har varit däckad sen dess. Han väljer gärna regndagar för att göra det på, undrar varför...

Jag tycker att det har gått helt okej såhär långt, jag har visserligen gjort för mycket både lördag och söndag och fått sota för det. Och känner egentligen så idag också, fastän jag har tagit det lugnare, men inte kunnat vila bra. Det känns frustrerande och gör mig ledsen, men jag vill samtidigt bita ihop för att inte bete mig illa med mormor som bara har en ängels tålamod och aldrig skulle göra en fluga förnär. Jag tror att den grejen gör mig trött i huvudet också, men det måste jag bara fortsätta med. 

Jag vet inte hur jag ska fördela dagarna bättre, och vill ändå försöka göra det lättare för mormor att ha oss här såsom att diska, bädda eller så. Men allt, verkligen ALLT, gör så förbannat ont och jag kan inte få ut det på något sätt. Igår grät jag för ovanlighetens skull, ovanligt sedan jag lades in och knappt har gråtit sen första dygnet inne på avdelningen, och det var lite skönt efter. Men jag kunde bara gråta när mormor var ute med Boss och sedan torkade jag tårarna och försökte bita ihop. Jag tror att jag gör det för hennes skull, och för min, men jag tror inte att det gör någon speciellt gott i längden.

 

I en låttext sjöng de om att man drömmer om att vakna upp och vara yngre igen, och jag kunde inte känna mig mer träffad. Så känner jag konstant. 

De senaste 6 åren har liksom både gått förbi och samtidigt känner jag inte att jag har levt dem, jag vet inte om jag mognat ikapp dem eller om jag bara blivit 50 år i skallen ibland och ibland är jag 22 igen.

 

På återseende...