a n n a x

Long time, no see. Mycket ha hänt sedan jag senast skrev i det här forumet, och jag tänker inte "skriva ifatt" eller göra en sammanfattning om vad, inte just nu i alla fall, eftersom jag allra mest skriver nu för min egen skull. Kanske i förlängningen att jag kommer att rikta mig mer mot andra i samma eller liknande situation för tröst, pepp eller bara den där känslan av att det faktiskt finns andra som har det som jag.

 

Utan bakgrund nu, och bara pang på!

 

Avgiftning dag 1.

Det har varit en konstig dag. Jobbig, vidrig, tom och samtidigt full med känslor och intryck.

Att se klockan närma sig 13.00 då jag skulle infinna mig för inskrivning på Beroendecenrums inneliggande avdelning var som att både se ett godståg närma sig när man sitter fast på spåret och att klockan gick lika segt som på julafton.

Jag har redan fått tabletter som jag ska kunna sova på första natten, som skulle ta någon timma att verka så jag skriver nog mer ner stödord nu för att kunna fortsätta imorgon.

 

Inskrivning, fanns ingen läkare på plats så att mamma i princip vände i dörren för att hämta grejer i lägenheten och jag fick gå in. Fick mitt rum, vidrig känsla. Inte ens lika "bra" som ett vanligt sjukhusrum. Kom med kläder och jag fick sedan följa med den mörka sötnosen för att ge urinprov under bevakning, ta blodprover och sedan tillbaka igen till ett tomt rum. Alla mina saker ligger i ett låst rum som jag måste be en personal att låsa upp varje gång jag vill ha något, för jag får inte ta med mig någon väska eller ens nessecären in till mitt rum.

Mötet vid inskrivning kändes inte alls bra, läkaren avbröt mig flera gånger när jag pratade och jag känner mig både misstrodd och som ett stort problem för dem. 

Jag har gråtit nära konstant sedan kl 14 idag.

 

Nu hoppas jag att tabletterna som jag fick att sova på kommer att fungera, för jag kan inte se hur fan jag ska lyckas komma till ro i det här rummet och med allt som sker utanför min dörr. 

Jag vill låsa om mig och bara hoppas att sömnen suddar ut lite utav dagens gråt och spänningshuvuddvärken som följer.

 

To be continued....