a n n a x

En halvbra natt, första delen var skrämmande dålig och jag ville bara sparka i madrassen och skrika i kudden av frustration av att inte kunna sova. Det är verkligen vidrigt när det inte går när man är så oerhört trött, och också är det ju i sömnen jag kan fly smärtan.

Jag fick tidigare nämnda kolijoks och kunde därefter lägga ett par timmar bakom mig med helt okej sömn innan jag blev väckt vid 8 för morgonmediciner och koll av bloddtryck. Småtrynade och kollade lite film innan jag skulle gå upp och göra mig iording för att få fly från avdelningen en stund och komma till min fantastiska sjukgymnast på Smärtenheten. 

Det blev en skön timme, mestadels i alla fall, med lite lerbädd, massage och akupressur, och så oerhört skönt att bara vara utanför avdelningen. Det blev lite knas med den skötaren som följde med mig, så han gick tillbaka utan mig, och jag ska inte ljuga och säga att allt kändes tipptopp. Jag var ganska duktigt snurrig efter, och så oerhört trött, att jag har nästan 60-70% av maxpuls av en långsam promenad på 10 minuter. Då blir det lite tydligt att jag inte riktigt mår så bra...

Sedan tror jag liksom att jag skulle få mer energi av att komma härifrån bara, att inte gå runt i den här instängda luften och allt annat som den här avdelningen faktiskt innebär. Att behöva vara rädd eller orolig, att känna sig inlåst och endast omges av folk från helt annan bakgrund förutom personalen då.

 

Idag har en medpatient varit och ryckt i min dörr 3 ggr, som jag har sett, och går däremellan och traskar runt, vrålar till och är allmänt oskön, och har dessutom klappat till mig på axeln två gånger idag som sista gången resulterade i att jag skrek till och ilskgråten kom när jag snabbt gick därifrån. Jag kände nämligen att vänsterhanden knöts som av reflex, och jag ville verkligen inte slå till honom för att få allt att bli än värre. Så nu är han efter mig för att be om ursäkt, vilket jag redan har sagt att jag godtar och allt är okej, så nu trycker jag i mitt rum med dörren låst. 

 

Jag är så less på att vara här, jag tycker att jag har gjort mitt nu och visat att jag verkligen vill få bort skitmorfinet som läkarna har haft mig på i flera år. Och att jag håller för det också, eftersom jag har klarat av abstinensen med glans, om man ska jämföra med vad som förväntades av både läkarna och mig.

Jag bara håller tummarna nu för att jag kanske kan få permission i helgen, och att den går skitbra så att jag bara kan komma hit och kissa i en mugg och skrivas ut sen, så att jag kan få börja brottas med att leva med en kraftigt begränsad arm igen under en oklar tid framöver. 

Den kampen försöker jag hålla ifrån mig så gott jag bara kan när jag är härinne, det känns bara som att jag skulle bryta ihop helt. Och då skulle jag väl aldrig få komma härifrån.

 

En glad happening idag var när Frida kom på besök i hennes grön-gula arbetsstass när det var lugnt för henne, något som gjorde mig väldigt glad! Och det var så skönt att bara få skratta lite, och glömma för en sekund var jag är någonstans.

 

När jag kommit tillbaka från sjukgymnasten och sorgset bytt om till "fångkläderna" igen, åt jag för första gången min mat på rummet. Och som om herren som sopat till min axel inte har gjort nog med skit, så hade karlfan ätit upp min efterrätt! Jag kanske skulle ha slängt ut den där knytnäven ändå, om så inte för axeln så för min kladdkakebit!

Sedan var jag så slut att det blev ispåse och Skönheten och Odjuret med Emma Watson fick vagga mig till sömns en timme. 

Middagen idag blev riktigt trevlig, jag satt tillsammans med en äldre man och en yngre kille och fick höra så mycket historier, både ljusa och riktigt riktigt hemska.

Gängkriminalitet, alkoholberoende, heroin och allt däremellan som t ex yxrån, knivslagsmål och Jesus gick vi igenom känns det som.

Det är hemska männskoöden som finns och en del som blir utav att läkarvården skriver ut mediciner utan att ha koll på sin patients mående. Sedan bär inte läkarvården skuld för allt missbruk som är, men väldigt mycket beroende som kommer från läkarvården. 

 

TV med min nya kompis och lite dum-tv innan kvällsfikat som jag lämnade skrikgråtande efter en axeldunk, och sedan dess sitter jag inlåst på mitt rum med en ispåse och tycker lite synd om mig själv...

Jag håller alla tummar och tår för att läkaren imorgon ger mig okej för hempermission i helgen, mina två prinsar och min lilla voffsing känns som en barnlek efter idag.

 

P O!