a n n a x

Jag sitter nu i min säng, nyduschad och väldoftande, tillbaka i de gråa landstingsbyxorna och den blåa koftan. Med de stora mameluckorna till trosor och trådigt linne. Men nej, inte är jag bitter heller...

 

Jag har i alla fall haft en jätteskön helg hemma! Jag känner idag, för att inte tala om inatt, av att jag inte har varit så försiktig som jag borde - axeln är ett glödande helvete för tillfället. Men, jag har fått vara hemma hos Boss, mamma och pappa! Och jag har fått träffa brorsönerna, brorsan och svägerska. Det är fan värt att ha lite ont för!

 

Mamma hämtade mig i lördags morse och jag var pigg trots lite sömn, ungefär som ett barn på julafton. Boss blev suerglad när jag kom hem och rullade faktiskt ihop sig bredvid mig när jag la mig i soffan, som jag hade tjutit om han hade surat på mig för att jag har varit borta!

Douglas och Wilson kom, och jag och Wille la oss för att vila lite efter maten. Sedan gick det runt med deras lekar, Boss och grejande. Christina kom och berättade att byggarna hade beställt fika, så vi åkte ut till huset för sen kvällsfika. Någonstans där dränerades all min energi, jag frös och var så oerhört trött och hade så ont att jag såg rött. Då blev jag också så ledsen, är det såhär det ska vara nu? Ska jag inte orka vara med på något, eller riskera att fräsa åt dem jag älskar mest bara för att stubinen är på minus?

Jag försökte bita ihop och hjälpa mamma med maten när vi kom hem och klockan var mycket, men kände att jag höll på att rinna av stolen. 

Tacolördag i all sin glans, pappa gick ut med Boss och sedan kollade vi en Maria Wern. Pappa sov inom 5 minuter, helt slut av att ha varit i stugan tidigt för att ta upp bryggorna och röja, och sedan ut till bygget för att snickra med brorsan. 

 

Jag sov betydligt bättre än jag har gjort sen jag kom in hit, inte så konstigt kanske, däremot gjorde hängmattsmadrassen att jag var sned som satan i ryggen. Jag vaknade och trodde att klockan var runt 6, och får en chock då hon är 10.43! Så skönt dock! 

Mamma kom hem för att hämta mig så att jag kunde se två av Willes fotbollsmatcher, i blandat regn och sol i blåshålet Rosta gärde. 4 mål från W sista matchen!

Jag var helt död när vi kom hem, och så frusen. Lade mig under den tjockaste filten med fleecestället på för att vila en stund, såna stunder är det helt jävla värdelöst att kyla är det enda som hjälper något mot värken. BRRR!

 

Jag klädde mig varmt (längdskidsbyxor i september?!) och gick själv ut i skogen med min mitella för att bara få lite skogs- och svampterapi. Jag blev rädd några ggr när jag höll på att tappa balansen, och mest när jag bara kände att jag var så trött att jag inte visste om jag skulle ta mig hem. Men mamma och Boss kom förbi precis i rätt tid, så jag fick sällskap hem.

 

Resten av kvällen blev riktigt jobbig då klockan obönhörligt gick mot att jag skulle behöva åka tillbaka till avdelningen, och all ångest med det.

Jag kom hit igen vid 21, personalen är ju gullig men det kändes förjävligt att gå in i hissen. In genom den där ståldörren. Igenom de där korridorerna. Sätta på sig de där kläderna. Kissa i en mugg. Gå in i det där kala, deprimerande rummet.

 

Jag kunde som trott inte sova, så jag hade lite söndagsfilmsmys med två andra, och var sedan uppe och snackade med värstingpolaren tills jag trodde att jag skulle kunna sova.

Det har gått sådär bra med sömnen, och nu är jag här som sagt. 130 squats och en dusch senare.

 

P O!