a n n a x

Jag visste inte om jag skulle fortsätta markera rubrikerna med nummer, men när jag sedan kan gå tillbaka och läsa så känns det enklare att märka dem nu för att veta hur långt jag har kommit.

Just nu närmar sig klockan 13.00, och då för två veckor sedan var jag på väg till Beroendecentrum för att läggas in, det känns både som igår och som för ett år sedan.

 

Jag fick åka hem i måndags, på den sena eftermiddagen efter mycket väntan, förväntan och lite skräck över att behöva vara kvar. Men jag fick ett gott besked av läkarna som tycker att det hela har gått över förväntan abstinensmässigt. Jag vet att jag har skrivit det flera gånger tidigare, men det kan inte understrykas nog! 

Det var abstinensen alla har varit så oroade över med tanke på vilka doser jag stod på och hur länge jag hade stått på dem, och för att förenkla all skit som jag har gått igenom så dansade jag igenom abstinensen! Jag har inte behövt någon abstinenslindrande medicin och har inte spytt mer än kanske 5 ggr, haft ordentlig feber mer än 2 dagar och mått allmänt skit. Och tro mig, jag hade väntat mig långt mycket värre.

 

Det som är förjävla tufft nu, som känns omöjligt att acceptera, är att ha såhär jävla ont igen, att inte kunna röra armen som jag kunde för bara några veckor sedan och att inte ha ork att ens gå upp för trappan för att hämta någonting. Att inte orka hjälpa mamma när jag ser hur mycket hon har att fixa med, eller att inte orka leka eller träna med Boss, att inte orka spela spel med brorsönerna.

Hur fan ska jag komma runt det här? Jag måste komma tillbaka igen, och visst känner jag mig nedslagen när jag hade önskat att jag kände mig lätt som en fjäder och tillbaka på banan igen. Att jag hade orkat mer, ta tag i allt som behöver tas hand om och kunnat lyfta lite tyngd från mina föräldrar.

 

Det är inte så lätt att se hur det här är ett steg på rätt väg när det för tillfället gör mig så jäkla mycket sämre, oavsett hur mycket jag vet att det är rätt väg och att jag har blivit av med massa gift som pumpats runt i kroppen. Det är ett jävla skit att acceptera, även fast jag sedan smärtkursen har en helt ny syn på vad acceptera betyder. Hur kan någon acceptera sånt här? Hur tar man sig igenom?

 

Jag får meddelanden, pepp från mamma och pappa och all möjlig omtanke från mina kära omkring mig om hur grym jag är som har klarat det här, som har gjort det här. Jag försöker se det så själv också, men idag är det svårt när jag bara känner mig liten, värdelös och i behov av så mycket hjälp och stöd.

 

Jag sitter här med presenten jag köpte till mig själv innan avgiftningen, för att ha efter avgiftningen, runt handleden - en klocka jag har velat ha sedan jag köpte en liknande till XRickard. Jag hoppas att tyngden av den övertygar mig om att jag är duktig som har gjort det här såhär långt.

 

P O sålänge!