a n n a x

Idag skulle jag och mamma åka och träffa läkarna, både läkaren från Beroendecentrum och min nya smärtläkare, så jag vaknade ganska tidigt efter en lite oroligare natt. Det känns aldrig kul att åka till sjukhuset, och nu när jag mår såhär så känns det ännu mer oroligt eftersom jag tvivlar på att jag ska få goda nyheter.

Inför mötet hade jag och mamma skrivit upp lite frågor, och vi pratade om det igår kväll och det samtalet slutade väl inte så jättebra... Mamma tycker att jag är otrevlig, och jag tycker att hon säger dumma saker och inte förstår - ungefär där vi brukar hamna när vi inte når varandra och det äter upp mig inifrån. Jag blir så obeskrivligt ledsen varje gång, och inte mindre denna gång då jag verkligen önskar att mina föräldrar ska uppleva min oändliga tacksamhet för allt de gör när jag är i såhär stort behov av både fysisk hjälp och mentalt stöd.

Hur fan ska jag klara av det här?!

 

Jag vill ju bara underlätta för dem, och då framförallt mamma, men det känns som att jag istället hela tiden lägger ytterligare sten på börda. Och när jag inte kan hantera allt som händer, då lägger jag till ännu mer oro och tyngd för henne att bära för att hon blir rädd för vad jag känner. Och jag blir ännu mer rädd för vad jag känner och tänker när det blir såhär. 

Jag vet bara inte var jag ska hämta styrka ifrån, om så ändå styrkan att kunna hålla minen framför mamma eller att låtsas orka mer än jag kan. Det känns som en snara runt halsen som dras åt oavsett vilket håll jag snubblar mot.

 

Mötet idag gick helt okej... Beroendeläkaren underströk återigen hur bra jag har klarat mig igenom abstinensen, klart över förväntan med tanke på mitt utgångsläge och de doser jag stod på och att faran för nya abstinensbesvär som är såpass svåra att jag skulle behöva hjälp är mycket små. Allt där är positivt! 

De nya mediciner jag fått när jag legat inne och ska fortsätta med var heller inga konstigheter, de kan göra mig lite torr i munnen och ev slö dagen efter om det vill sig illa. 

Värre är väl nyheterna som kom från Smärtenheten, att min tuffa resa nästan fått en nystart och att det kommer att vara kämpigt värre en tid framåt också. Nya mediciner och kombinationer ska testas, under lååååång tid för att man nu ska se var läget ligger.

Operationer av en ryggmärgsstimulator verkar också ha hamnat på is då Örebro just nu inte har någon operatör, utan jag måste då skickas någon annanstans för operationen. Detta är ju något jag har hoppats på för att inte behöva nya mediciner i kroppen, så jag får väl gå på angående den igen.

 

Jag var helt slut när vi väl kom hem, men har inte sovit något då oron och ledsamheten bara bränner i mig. Inte blir det bättre när någon kommer hem och bara fräser helt obefogat.

Jag och Boss försökte gå kvällspromenad men han vägrade gå eftersom att regnet baara öser ner och jag som gick och släpade fötterna efter mig och flåsade som efter milen lät honom få som han ville och vände hemåt efter kvällsbajsen.

 

Jag åt med mamma när hon kommit hem efter att ha varit duktig och varit iväg och tränat, kunde knappt sitta upprätt. I skrivande stund sitter jag och hänger över tangentbordet, och ska lägga mig med väntande ispåse nu framför tv 3 dokumentär om Miljonärsmordet. Jag hoppas på sällskap från mamma, men hon har fortfarande massor att fixa med...

Det dåliga samvetet bara skriker mig i ansiktet!