a n n a x

Ingen rolig natt. Igen.

Jag var vaken mer eller mindre fram till 2.30 igen och fick då någon mer dos av något som ska hjälpa sömnen utan att vara en sömnmedicin eller, Gud förbjude, beroendeframkallande. Jag hade innan det legat och frusit under täcke och filt och varma sockor, efter det så måste värmen i kroppen ha stigit för att jag vaknade vid 05 sjöblöt. 

Morgonrond och morgonmediciner, fick hjälp att vända på min madrass för att förhoppningsvis inte svettas ihjäl av galonunderlaget av en skötare som lite ohemligt berättade att alla här tycker så mycket om mig (varmt hjärta och lättat hjärta) och gjorde sedan dagens squats (75 st, tackar tackar!) innan Uppdrag dusch påbörjades. 

 

Det tog mig nog allt som allt 1,5 timme från det att jag fick hämta mina inlåsta duschgrejer, till det att jag kunde lämna tillbaka dem och vara klar med allt från insmorning och att reda ut håret.Sådär märks det tydligt hur mycket mer begränsad jag är i rörlighet och duglighet än tidigare, att tvätta och borsta håret är en mardröm nu jämfört med då.

 

Eftersom att magen har strulat lite och att jag nu har spytt några ggr så hoppade jag över både frukost och lunch, sallad med rostbiff och potatissallad kändes liksom inte så snällt mot magen.

 

En sköterska kom in på mitt rum och hade ett litet samtal idag, för jag har funderat en del. Det finns ju en hel del tid till det här. Eftersom att det nu har gått över förväntan med abstinensbesvären, speciellt som jag valde den absolut hårdaste vägen själv när jag valde att klippa av medicinerna direkt istället för att trappa ut, så undrar jag om jag verkligen måste vara kvar här hela tiden som de har satt som minimum (2 veckor) eller kanske kan få åka hem tidigare. Eftersom att jag igår fick det nedslående beskedet att det kan dröja upp till 3-5 månader tills man kan se vad som är min smärta och var som är opioidsmärta (helt SINNESSJUKT att smärtmedicin kan GE smärta!!!) så tänkte jag att jag ändå måste få komma härifrån innan det är utrett ändå. Sköterskan, som är helt underbar, lyfte förslaget om att jag kanske kunde få permission över helgen och sedan komma tillbaka på måndag och kissa i en mugg, och om allt har gått bra så borde man då kunna ha ett utskrivningssamtal. Jag vill bara vara säker på att alla de värsta abstinensbesvären är över innan, för jag vill inte lägga det på mina stackars föräldrar som redan gör MER än ALLT för mig. 

Det kommer att vara tillräckligt tufft att komma hem såhär mycket mer begränsad, för ev ett par månader framåt.

  Min mamma förtjänar tammefan ett Nobelpris för allt hon gör för mig, och alla andra omkring henne.

Jag önskar att allt bara reder upp sig, med allt från smärtan till rättstvisten, så ska jag bjuda min mamma till Sthlm för behandlingar hos Isabelle på Östermalmskliniken och en hotellnatt, eller något ditåt av henne val.

Är det någon som förtjänar att bli bortskämd med guldkant så är det min mamma!

 

Jag önskar att jag kunde beskriva med ord hur vidrigt förnedrande det känns att inte kunna ta hand om sig själv när man snart är 30 år, både fysiskt och ekonomiskt, och att så ofta vara beroende av andra. Om det så handlar om skjuts eller hjälp att ta upp något från källaren, så är det något som trycker ner en varje gång. Och det görs absolut inte, eller i mitt fall iaf väldigt sällan, av de omkring som hjälper till, utan det görs av mig. Helt och fullt.

 

Den här dagen har således dragit mig lite mellan hopp och förtvivlan, efter att ha ringt pappa för att kolla hur deras helg såg ut först och främst innan jag börjar rodda för mycket i der här med helgpermis (så sjukt det låter). Det visar sig att deras helg är helt späckad, och jag vet hur svårt det skulle vara för mamma att säga nej så jag tänkte inte ens berätta det för henne. Det positiva med den skitjobbiga nyheten var väl att det äntligen kom en del tårar, YAY for the waterworks!

Men så ringer mamma, och med sin magiska mammaklocka så vet hon att det är något som har hänt, och jag berättar då vad vi skulle ha kollat upp imorgon i alla fall. Var är pokerfacet när man inte ens lyckas hålla masken över telefon?!

Så vi får väl se vad som händer...

Om jag kan bita ihop över helgen och stanna kvar på det här minifängelset, så blir ingen skada skedd.

Om mamma kanske faktiskt säger att det inte går för att det är så smockat för henne i helgen.

Om det kanske blir av ändå. 

Det ger iaf både lite hopp i magen, samtidigt som att jag önskar att jag bara hade varit tillräckligt stark att inte börja gråta när jag pratade med pappa, och inte berättade något för mamma, och det får mig att känna mig dum, otacksam, girig, egotrippad och återigen i beroendeställning... Inte min favoritställning...

 

Jag ska försöka komma i säng snart och fortsätter att hoppas på en bättre sömn, trägen vinner.