a n n a x

Det blev inget skrivet igår, eftersom jag var dels duktigt luddig i skallen efter den första sömnlösa natten här och dels eftersom de hade gett mig lite grejer för att kunna sova på, men som mer gav en efterhängsen baksmälla när de inte fick till nattsömnen.

Lägg där till att det sprang en del folk här igår som ofta knackade på när jag äntligen lyckats somna till, OCH att det var jäkligt livat här igår med många gaphalsar som levde rövare.

 

Jag känner att jag nästan tänker mig vara i ett fängelse och att en ögonkontakt kan betyda brutet näsben eller en bitch-inbjudan, så jag håller oftast blicken sänkt. Detta och att inte bara trevligt samtala med de man möter är lite utav en prövning för mig. Likadant kommer det säkert att bli när jag inte orkar hålla uppe trevligheten, men måste vara med på samtal eller sånt. Det gör nästan lite ont i mig, och jag förstår ännu tydligare varför jag har dragit mig undan folk de senaste månaderna.

 

Idag ryckte jag bort mitt sista plåster (!!!!!) och gjorde igår min första hela dag utan 12-timmars tabletterna. Än så länge så känner jag mig rätt så okej, visst känner jag av en stegrad grundsmärta och oförklarliga hugg i axeln ibland men ingenting i kroppen. Däremot vaknade jag dyngförkyld imorse och halsen har slemmat igen, mer och mer under dagen har jag känt att det börjar febervärka i kroppen, framförallt i ljumskarna och höfterna. Huvudvärken har gasat på också och det bara bultar bakom öronen.

 

Jag känner mig väldigt ensam, även fast jag har fått lite fina sms och vardagsuppdateringar hemifrån så känns det här lilla äckliga rummet som en cell. De knackar på om det är dags för alvedon, blodtryck, feber eller någon av alla måltider (som f ö lämnar väldigt mycket att önska) men det är liksom det som är. Jag ser att andra sitter och pratar i korridoren eller i något rum, men jag känner mig verkligen malplacerad här. Lösryckta samtal gör så gällande också, det är vardagar och världar som jag inte har någon aning om, och det är jag ju tacksam för egentligen.

Något som gör mig lite rädd är att det känns att mina tårar är slut, jag grät något kopiöst första dagen och natten här, men efter det känner jag mig bara väldigt tom. 

Jag ska inte ljuga heller, några av de andra patienterna gör mig rädd också. De som skriker, de låter värre än de agerar känns det lite som. Men det finns en som bara psykglor på mig var vi än stöter ihop, och den är jag ganska skraj för. Det känns inte som att man har koll på sånt riktigt, och säkerligen blir man så van vid många beteenden som man aldrig skulle ha godtagit i andra situationer eller ställen i livet.

 

Jag skulle kunna skriva av mig hur mycket som helst nu, men dels gör det förjävla ont och så ska jag försöka vila lite innan mina hjärnsuddarprogram börjar på 3an.

 

Förhoppningsvis tillbaka imorgon...