Life as we know it

Jag kan fortfarande inte förstå det. Jag ligger vaken, oförmögen att sova, men gråter inte. Jag är ledsen men fortfarande kommer det inga tårar. Jag tänker inte förstå det, eftersom det är orättvist.

Vaknade imorse, med vad som verkade vara elchocker genom hela kroppen. Oerhört obehagligt. Jag darrade mig ner till köket för att få i mig någonting men allt verkade skaka ur mina händer. Det här fungerade ju inte att åka på handbollsteori med, jag försökte slappna av under täcket med en värmekudde och efter många långa minuter så lyckades det.
Det måste vara sömnbristen... 5 timmar på 2 dygn kanske gör sig påmint av kroppen.

En dunderträning på ÖKKs gym gör sitt till för att kroppen säger ifrån idag, men med all rätt ska de slappa musklerna underhållas.
Mycket pluggande är avverkat, vilket känns oerhört skönt. Lite ligger kvar och skaver men inget att starta ett brandlarm för, änsålänge.

Många från klassen och andra klassen var ute igår, men jag kände mig inte alls på topp för en utgång av den kalibern. Samt att jag behöver all träning jag kan få, blev smärtsamt medveten om det efter besöket på G-vik i måndags med laget.

Nu ska jag plugga, jobba lite och silvertvätta håret. Ska, om orken orkar, följa med till Västerås för att kolla på bror med familj + AdelsCharles

Kommentarer
Postat av: mumma

Förstår att det är jobbigt för dig gumman. Finns här vetu.

2007-12-07 @ 10:22:19

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0