a n n a x

Onsdag. 7 november. Snö. Regn. Sjukdom.
Det ser ju otroligt lovande ut för ett positivt blogginlägg, eller hur?

Jag ska faktiskt försöka, dock med en stor del självironi och utan att söka sympati från er mina kära läsare.

Söndagen var ju en rätt bra dag, en härlig storvinst och skönt avslut på handbollen för i år. Men sen hemma kändes det ju att någonting inte stod rätt till, trött, sliten och ha ont i kroppen kan man ju ha efter en match men det var nånting annat som låg och lurade. Jag kunde inte somna på kvällen, hur trött jag än var. När jag såg klockan stå på 05.00 började jag få panik, nu verkade ju någonting vara fel på riktigt. Jag hade då i huvudet gått igenom bröllopstal, äktenskapslöften, hur min lägenhet ska se ut, hur jag ska ta mig igenom mina sista tonår utan att vilja göra slut på skiten med jobb, kompisar, pengar,  killar, skola och allt annat man kan tänka sig.
Febern var ett faktum, likaså den härligt hesa halsen. Så, jag låg till sängs tillsammans med sex and the city och mina tankar. inte blev de bättre av att infiltreras av de 4 grubblande töserna på TVn. Natten till tisdag var inte heller den ett skönt snarkmaraton, ynka 2 timmar alltsomallt lyckades jag sova. Vad är det som är fel?
Tisdagen var också en sjukdag, om än lite konstigare än måndagen. Jag ville så gärna gå till skolan, ta tag i grejer och sedan få undan lite i mitt samvete. Men istället blev jag åter liggande.
Jag tog mig samman (och en massa tabletter) för att åka med klassen till Brunnsparken för att dansa bugg och foxtrot. Ja, det ingår i vår kurs men det var riktigt roligt.
Jag mådde absolut inte hundra och hade säkert haft roligare om jag varit frisk men det var överaskande kul att svänga runt med gossarna i min klass. Hasse var där för att få chansen att bjuda upp oss 18 åriga tjejer, vilket var en riktig höjdpunkt för bägge parter.
Jag kände dock av att det inte var klokt att vara kvar, så jag åkte hem med min feber medan alla andra drog till Satin för att fortsätta dansen under mer alkoholhaltiga former och med en något annorlunda musik.
Onsdag, ja även idag är jag sjuk. Nu börjar det kanske kännas lite bättre men nu börjar det istället kännas stressigt inför operationen på fredag. Jag får nämligen inte ens vara förkyld för att de ska genomföra den, och det är något jag inte vill vänta längre på.

Jag har börjat fundera alltmer, vad händer om alla händelser sätter spår i oss och gör att vi handlar annorlunda än vi skulle ha gjort annars? Blir man bortskrämd från saker man egentligen skulle vilja göra, eftersom man har gjort det med misslyckat resultat förut. Det heter ju att man ska lära av sina misstag men var händer om man blir överlärd? Vågar man sig inte på någonting igen då, utan man tar den säkra vägen och missar då kanske något/någon helt underbar.
Jag funderar mig blå över alla saker jag har gjort, misstag och handlingar. Jag börjar bli rädd för att de sätter djupare spår än jag vill att det ska. Jag vill inte vara rädd, jag vill ge människor en egen chans, jag vill våga lämna ut mig själv igen. Men det är just där jag alltid blir bränd, av kompisar/killar/föräldrar/lärare/andra. När går tiden ut, när har mina misstag lärt mig att inte låta mig själv tycka om någon och låta den komma nära?

Det kanske är dags att leva efter "ta dagen som den kommer", nu börjar jag låta som Carrie (i SATC)

Okej, jag kanske inte gjorde det speciellt positivt. Men att skriva bröllopstal och äktenskapslöften är ju två surrealistiska (och blir nästan komiska) saker att pyssla med nätter då man inte kan sova...