a n n a x

Nej, det är så det känns.
I måndags fick jag äntligen komma tillbaka till handbollsplanen, något jag verkligen har längtat efter. Leendet gick tre varv runt mitt knubbiga ansikte... innan träningen. Men nej, det var inte helt roligt. Raka motsatsen faktiskt.
Inte blev jag lyckligare när plugg väntade till sena natten samtidigt som idrottsgalan var på televisionen.
Tisdag:
Träningsvärk: Brutal!
Kroppen väcktes genom ett innebandypass på idrotten, Lindroos imponerad av mina mjuka handleder och sköna defensiv. Det var väl det enda jag kunde briljera med, jag jobbar inte med boll+tillbehör, ska det vara så ska det vara boll+kropp. Hur jag har kunnat spela hockey är ett mysterium.
Långfärdsskridskor på natur/friluftsliv. Shit asså, tänk er att åka skridskor med simfötter. Och jag har ännu mer förståelse för att hockeyspelare får de rumporna de har, satan vad det kändes.
Ännu en handbollsträning, relativt taggad trots gårdagens nederlag. Det gick helt okej, blev dock golvad av Dannies axel, knockad av Dannies armbåge (som idag visar sig i form av en liten bula i bakhuvudet), slagen på pättsen och allmänt tilltygad av denna härliga tjej som är min bästa vän.
Allting gick helt okej tills jag blev satt som mitt9 i en passningsövning, får bollen och stegar. Trampar snett. Hejdå fotknöl och välkommen svullnad strl XXL.
Jag och Dannie har fått en ny gemensam kärlek, endast 5 points och en gåva från ovan. Så länge jag är singel, kommer detta vara mitt nya snabb-härlig-hångel-mums.
Smärtsam natt och en dag med projekt på agendan, riktigt bra jobbat idag av mig och min halta kompis Maria.