a n n a x

Alla som känner mig (och frekventa bloggläsare) vet hur rädd jag är för nålar och vilken avsky jag känner gentemot dom.
Igår skulle jag återigen ta blodprov eftersom det var något som var avvikande med de förra (bara det, hjälp!)
Jag kom dit och blev uppropad, tog i hand (som min goda uppfostran har lärt mig) och blir kladdig av handbsprit eftersom hon nyss "spritat in sig" som hon sa. Sneglar på skylten på hennes rock; Sjuksköterske Student.

Jaha, tänker jag. Det liknar ju skit, hoppas att hon bara ska titta på. Det börjar med att hon inte kan sätta på ettiketterna åt rätt håll på provrören. Detta bådar ju gott. Jag börjar kallsvettas och kan inte sitta still...
Det visar sig att det är hon som ska sticka också. Crap!

Hon kan inte sticka ordentligt utan det gör duktigt ont och bränner liksom, fyller ett rör och ska till och fylla det andra när hon drar ut nålen! "Hoppsan, den åkte ur" säger hon. "Vi får sticka igen".
Jaha och återigen in med det där dödsverktyget och lika ont denna gång. Hon får knappt fram något blod och fattar inte varför. "Nehe, vi får noga prova med andra armen"
Och så fick jag stickas för tredje gången (lika ont då) och då gick det.

Kontentan av det hela:
3 stick istället för ett
3 stick som gjorde mycket ondare än i vanliga fall
Hon hade svårt att hitta bra ställen att sticka på medan andra har sagt att jag har perfekta "blodgivarvener" eftersom de är så tydliga.


Hur glad är man när man åker hem då?