a n n a x

Detta har varit parkerat ett tag, och jag höll också på att falla för frestelsen att skippa skriva ett inlägg idag och istället försöka sova efter en riktigt jobbig dag och några jobbiga dagar bakom mig. 

MEN, jag gjorde inte det och tänker ge mig själv en klapp på axeln (vänster) bara därför.

Däremot blir det nog ganska kort och ryckigt nu, mer som stödord inför morgondagen.

 

Att lämna Boss imorse kändes jättetungt, även om jag vet att han är i de bästa händer. Att åka hemifrån imorse kändes förjävligt. Tårarna rann när jag stod på exakt samma plats som mamma stod på när hon kramade mig och brorsan hejdå för 19 år sedan, och inte visste om hon skulle komma hem igen. 

Jag vet att jag inte ska göra samma sak som mamma, men det hade nog inte spelat större roll om jag skulle åka till Uppsala för att ta bort en leverfläck eller bli behandlad för nageltrång - känslan hade nog kommit ändå. 

Att släpa de tunga väskrna själv till busshållsplatsen och sedan från Resecentrum till sjukhuset kändes ensamt, patetiskt, sorgset och jobbigt.

Att åka jumbolans (f ö, jättebra grej!) kändes också oerhört tungt, att sitta omgiven av andra patienter och deras anhöriga som var med som stöd, det gjorde att jag kände mig ensammast i världen.

Det var en lång promenad med tunga väskor till rätt hus, och Akademiska sjukhuset är rätt stort.

När jag kom fram fick jag tunga vibbar från avgiftningen, lukt, låsta dörrar osv. 

Möter en kille med ansiktstatueringar och ticks som gnällde på hur svaga mediciner man fick här, och jag kände bara OH NO! Inte igen. 

Jag klarar inte det, inte så långt hemifrån tryggheten.

 

Jag träffade smärtläkaren och han var väldigt bra! Jag blev dock väldigt besviken över planeringen, läkaren ville trycka in TRE konsultationer från andra specialister, som ingen av dem fanns med på min skrivna planering. Känns långt borta att det går igenom.

Jag träffade två forskningsassistenter som undrade om jag ville vara med i en studie om långvarig smärta och opioidbehandling, vilket jag självklart sa ja till! 

Om det är något jag har lärt mig av allt det här så är det att smärta behöver utredas och forskas om, vi vet alldeles för lite och det blir alltsomoftast väldigt luddiga diagnoser och sedan "hands off" - vi kan inte göra något mer.

Jag fick sent omsider ett rum och två personal visiterade mig och mina väskor. Jag fick inte använda mina ispåsar, något som blev väldigt jobbigt eftersom det är det enda jag kan döva viss del av smärtan med. 

Vi testar nu med gummihandskar fyllda med vatten som får ligga i frysen, återstår att se hur det har gått efter natten.

 

Nu ska jag försöka sova...

Det har verkligen gått upp och ner den senaste veckan...

Förra lördagen så var jag hembjuden till Abbe för lite sällskapsspel och allmänt trevligt, men efter en tur i svampskogen som var planerad med mamma så fanns det inte någon ork kvar i mig för att gå dit.

På söndagen var grabbarna här och det var full fart, men jag bestämde mig ändå för att tacka ja till inbjudan om söndagsfika med två vänner och kollegor. Det kändes som en milstolpe bara det, att tacka ja. Jag har verkligen knappt sett andra människor än de på sjukhuset och närmaste famljen sen jag kom hem, och jag har känt mig obekväm runt andra dessutom. Jag vet inte vad det är som skaver mest där, att jag är så mycket sämre och inte tror att någon ska förstå det, eller om det är att jag har gått upp så mycket i vikt och inte vill att någon ska se mig därför.

Vi hade i alla fall en jättetrevlig kväll, och jag kände mig faktiskt bekväm trots ovanstående. Vi djupdök i lite spretiga ämnen, men hade det ändå trevligt och många skratt. Jag trodde att ansiktet skulle rinna av mig efter någon timme eller så, men det gick över förväntan. Jag fick även en spark i rumpan att börja ta tag i vikten.

 

Så på måndagsmorgonen tog jag kort framifrån och från sidan i underkläder, vägde mig och mätte runt vissa kroppsdelar för att kunna se hur det går för mig. Tanken var att ta bort allt rent vitt socker, såsom dricka, godis och fikabröd, samt att cykla minst 40 min och gå minst en promenad på minst 40 min om dagen. Då är det nära en ökning med 100% jämfört med vad jag har orkat med på senaste tiden. 

Jag har kollat olika recept på nätet på nyttiga mellanmål som jag har provat, för att få bort småätandet av skitsaker och förhoppningsvis kunna skära ner på portionerna. 

Det finns nu chokladbollar, chokladtryffel och kanel- och kardemummabollar som alla är sötade med dadlar. Sylt gjord på bär, lönnsirap och chiafrön som man kan äta med lite ihoprörd keso och propud vanilj - smakar ungefär som risifrutti. Jag testade även en tjockare smoothie på banan, jordnötssmör och yoghurt som skulle ätas med chiasylt, och skulle smaka som en PB&J sandwish, den var väl okej men det andra var lättare.

 

Jag har fått till det hyfsat med träningen i veckan, två dagar när jag har haft grisont när jag har vaknat så har jag hoppat förefrukost-cyklingen men iaf kommit ut och gått. Och någon kväll har jag även varit med ut och gått på kvällen. 

Inget vitt socker, förutom igår då jag bakade kakor åt mamma och inte kunde hålla mig från att ta en degklutt som är min stora svaghet. Jag bakade även egna tekakor i veckan som vi hade till soppan, magiskt goda!

Jag jobbar verkligen på att försöka se mina framsteg, men det är förjärvla svårt när de är så "små" i mina ögon. Och ännu svårare när jag får bakslag, eller ondare eller bara blir helt slut efter att jag har gjort mina "träningspass". Då känner jag mig så jävla värdelös, och mer ledsen och tom än att jag blir arg - och då gör det mig frustrerad. I skrivande stund så känns det som att jag snarare har gått upp mer i vikt denna veckan, jag måste kunna göra mer och bättre än såhär. Annars är jag rädd för var det kommer att sluta.

Och samtidigt vågar jag inte ta för mycket i maten, eftersom jag har haft en ätstörning som ung och redan nu visar varningstecken på en ny ätstörniing. Jag är rädd att jag kommer att se det som det enda jag kan ha kontroll över, när allt annat går över mitt huvud just nu.

 

Jag hade en riktigt tuff kväll häromdagen när min kära vän Frid hörde av sig om vad jag trodde om resan till Västerås som vi bokat ett gäng tjejer för länge sen, där vi skulle se Mia Skäringer och sedan stanna kvar på hotell och gå ut de som ville. Jag hade helt glömt bort detta, och framförallt att det var så snart. Jag resonerade med mig själv och pratade lite med mamma, men fick sedan bittert inse att det inte kommer att gå. 

Och som jag bölade sen! Det känns så jävla skit att det ska vara såhär, tänka efter, tacka nej, planera något som egentligen inte går att planera - hur ont jag kommer att ha och hur mycket jag kommer att orka den dagen. Det är så jävla värdelöst, och det får mig att känna mig ännu mer värdelös.

 

Jag ska försöka skriva lite mer imorgon, och då förhoppningsvis lite mer uppstyrt.

Jag vaknade upp till ytterligare en smärtsam morgon, och borde vara trött då jag inte kunnat sova inatt. I en timme låg jag och tänkte på att jag borde skriva istället för att gråta, så idag skriver jag när jag egentligen borde ligga och vila efter promenaden med mamma. Samtidigt som jag smäller i mig en halv toblerone, eftersom jag brukar tänka att det är bättre att mula i mig hela direkt, istället för att veta att jag har den och vara sugen eller småäta av den under längre tid. Jag är ju ett geni, eller hur?

 

Varför låg jag då och bölade som besatt igår? Det var ett gytter av känslor, och av upplevda situationer, efter att ha kommit hem till mamma och pappa igen och efter att de hade kommit hem från Spanien. 

När jag låg i soffan uppe och kollade på tv 3 dokumentär så bara rann tårarna, och jag kände mig så oerhört ensam. Jag kände mig totalt värdelös som inte klarar mig själv och kan bo i min egen lägenhet. Som ett patetiskt påhäng för mina stackars föräldrar som behöver sitt eget utrymme. Som en irriterande unge som sitter ner deras soffa och kollar på deras TV när de vill se på något annat. Jag tittar på en dokumentär om mördare, och deras offers familjer är föralltid trasiga för att deras barn, förälder eller syskon inte längre finns då en jävla idiot har tagit dem ifrån sina nära, och undrar varför jag lever. Otacksam, elak, empatilös och dum i huvudet är bara förnamnet.

Det räcker väl gott för att böla några timmar?

 

Hur ska jag nu vända den här dagen? Det känns redan som att jag har förstört dagen för mamma efter promenaden då jag både berättade om sådan som varit tungt, och tappade humöret när vi ännu en gång pratar om exakt samma sak men hon tycker inte att jag låter tillräckligt positiv såsom jag säger det. GAH! Jag känner mig som ett jävla monster bara, och som världens sämsta dotter som bara suger livet ur henne. 

Tyvärr känns det som att det enda jag mäktar med idag som kan duga för henne är att hålla mig ur vägen... Gårdagskvällen känns som att den i så fall kommer att upprepa sig, och just nu känner jag mig maktlös inför att vända på det.

Dagen får utvisa om jag har mer styrka i mig än jag känner just nu.

 

Jag längtar tillbaka till mormor på ett sätt, jag kände mig inte alls ensam på samma sätt som jag gör just nu, även om hon inte var hemma. 

Jag tänker att det är få förunnat att ha en sådan mormor som jag har, och att jag skattar henne så väldigt högt.

Jag försöker också tänka att jag nu kanske måste ge mig själv lite respit för att återhämta mig, för att dagarna har varit lite tuffare än de har varit hemma på så sätt att jag har gjort mer, och försökt hålla humöret betydligt mer än jag gör hemma (tyvärr), och att jag kanske behöver en dag eller två för att få tillbaka någon centimeter stubin igen och lite ny ork. 

Jag hoppas att inte mina föräldrar vill gräva ner mig innan dess... Eller att jag själv vill irra bort mig i skogen för att bespara de jag älskar mest mer skit från mitt håll.

 

Som jag längtar efter framsteg, framgång eller positiva nyheter att kunna dela med mig av...

Idag är ingen bra dag...

Jag vaknade 05.30 av att jag hade så jävla ont, första gången på länge jag vaknar så tidigt av ont. Jag var så fruktansvärt trött igår, både mentalt och fysiskt, och det hängde kvar idag.

Jag och Boss tog det lugnt på förmiddagen efter att han och mormor hade varit ute och gått, vilodag från squatsen idag och bara 2 dagar kvar nu! 240 st imorgon och 250 st på torsdag, och jag kan väl ganska lugnt gå ut med att jag har vunnit över pappa! Men han fortsätter, säger han i alla fall.... och försöker även fast han missar någon dag och gör dubbelt, säger han....

Men jag väntar med att berömma mig själv för mycket, det får bli på torsdag! Men jag är stolt över mig själv att jag har genomfört detta, mitt i detta helvete och oavsett hur jag har mått. Och jag är inte speciellt stolt över mycket som gäller mig själv för tillfället, så det är värt mycket.

 

Jag känner att jag både igår och idag dränerats snabbare än vanligt på energi, jag vet inte om det är att jag försöker hålla humöret uppe mer när jag är här, och hos farmor som jag gjorde ett snabbesök hos idag också, eller om det är att jag får mycket fler intryck och går lite mer på tå än jag skulle göra hemma.

Det kan också vara samtalen jag har haft, främst med farmor, som tagit hårdare på mig. Hon har berättat lite mer om sig själv och hennes uppväxt och sånt, och jag var nog inte beredd på hur det skulle påverka mig. Jag känner både djup medkänsla och så vill jag slå ur kärringen att hon har varit dum i sina dagar, vem fan har inte varit det och jag tror knappast att hon har gjort någon illa med flit. Även om hon nu på äldre dagar är ungefär lika smidig som en elefant på rullskridskor i en glasbutik, så är hon sällan illvillig utan mer väldigt rak och kanske inte så P K.

Som jag älskar den kvinnan! Och som jag blir irriterad på henne. Som jag skrattar åt henne! Och som jag svär åt henne. Jag hoppas att hon känner mer kärlek än något annat från mitt håll, även om jag sällan känner att jag räcker till eller gör tillräckligt. Brorsan har tagit pedistalen där också, som alltid är så snäll och ringer en gång i veckan typ. Jäkla fjäsk (sagt med den mest drypande ironin).

 

Jag och mormor pratade sedan ganska öppenhjärtligt över eftermiddagskaffet, och det känns skönt att ha pratat öppet med henne samtidigt som det gör mig så jävla ont att se den underbara kvinnans ögon tåras när hon hör sitt barnbarn säga att hon är rädd för att inte orka fortsätta. Att tro att den enda utvägen är att inte leva mer.

Jag känner mig som den största arselidioten som finns, som skadar och oroar min underbara mormor så, samtidigt som jag lättar lite då jag känner att jag har kunnat vara ärlig med ytterligare en människa som står mig närmast. 

Mina jävla dubbelsidor är jag så gruvligt less på nu. 

Jag och farmor pratade (gnatade) om dåligt samvete idag, och jag sa att vissa saker som jag har dåligt samvete över skulle jag inte vilja vara utan, för då skulle jag inte vara den personen som jag vill vara.

Exempel: Jag har dåligt samvete över Boss, att jag inte tränar tillräckligt eller orkar leka eller gå ut med honom så mycket som jag skulle vilja. Och det dåliga samvetet gör att jag mår dåligt, MEN jag skulle inte vilja inte ha dåligt samvete över det för då skulle jag tycka att jag inte borde ha någon hund som tyckte att man gjorde tillräckligt såsom det är nu.

 

Och dåligt samvete har jag så det sprutar ur öronen, över både saker som jag "vill" ha dåligt samvete över och en hel jävla massa som jag inte borde ha dåligt samvete över men som är svårt att trycka in i skallen att jag inte hade kunnat ändra på.

 

Nu fick jag ut litegrann genom fingertopparna och tangentbordet, hoppas att det kan stilla mitt sinne litegrann ikväll. 

 

P O!

Jag sitter i detta nu hemma hos mormor i Pålsboda, vi kom hit i lördags Boss och jag för att bo hos mormor några dagar nu när mamma och pappa är borta. Tar man bort det faktum att jag tycker att det SUGER att vara i sånt behov av hjälp från min 78 åriga mormor med mat och Boss bl a, så är det riktigt mysigt att vara här och bara ha lite vardag ihop. Det blir att vi pratar mer och bara umgås, så jag känner absolut att vi kommer närmare varandra och min mormor är bara helt fantastisk när det gäller nästan ALLT, så jag gör nästan bara vinst i det här upplägget. Förutom att jag känner mig värdelös då, som behöver hjälp när jag är här.

Eftersom mycket av vår släkt bor här så kan jag också ta tillfället i akt att besöka min farbror och faster, farmor och kanske någon mer gren av släktträdet när vi är här.

 

Igår skulle jag och Boss besöka min farbror, faster och deras hund Molle, och jag tänkte att Boss skulle bli överlycklig som fick leka lite med en annan hund nu när han inte ska vara hos sin hunddagmamma på ett par dagar. Det baktände rejält kan man säga! Boss var så rädd för Molle, som är den snällaste hunden som finns och var jätteduktig när Boss dummade sig, så Boss skällde och gjorde små utfall och betedde sig allmänt oskönt under den 1,5 timme vi var där. Vi kunde inte ens gå in, eftersom Boss betedde sig så.. Där känner jag att jag kan alldeles för lite, jag skulle vilja vara stensäker på hur jag ska agera och underlätta situationen. 

Och då har jag bara dagen innan pratat med veterinären om att Boss snarare är kaxig är skraj av sig, inför kommande kastrering. Det är kanske tur att vi ska börja med en kemisk, för att se hur han blir.

Det var i alla fall jättekul att träffa fabror och faster, även om det var svårt att föra en konversation med en bjäbbskällande hund runt benen.

 

Idag hälsade jag och Boss på hos farmor, 87-årigt yrväder eller vad man ska kalla henne. Krutkärring är kanske ett bättre ord! Hon är inte nöjd med att känna sig fet över magen, och då kör hon på crosstrainer och vill helst göra sit-ups (för då tränar man ju magen och då försvinner fettet, fattar du väl unge?!). 

Det kommer mycket visdom, klagande, kärlek, svordommar och allmän värmländsk svada över de där läpparna, och som jag älskar den kvinnan!

 

Jag tog däremot slut efter 2 timmar, och nära stapplade hem till mormor för lunch och vila. Mormor tog Boss på en promenad i regnet, och han har varit däckad sen dess. Han väljer gärna regndagar för att göra det på, undrar varför...

Jag tycker att det har gått helt okej såhär långt, jag har visserligen gjort för mycket både lördag och söndag och fått sota för det. Och känner egentligen så idag också, fastän jag har tagit det lugnare, men inte kunnat vila bra. Det känns frustrerande och gör mig ledsen, men jag vill samtidigt bita ihop för att inte bete mig illa med mormor som bara har en ängels tålamod och aldrig skulle göra en fluga förnär. Jag tror att den grejen gör mig trött i huvudet också, men det måste jag bara fortsätta med. 

Jag vet inte hur jag ska fördela dagarna bättre, och vill ändå försöka göra det lättare för mormor att ha oss här såsom att diska, bädda eller så. Men allt, verkligen ALLT, gör så förbannat ont och jag kan inte få ut det på något sätt. Igår grät jag för ovanlighetens skull, ovanligt sedan jag lades in och knappt har gråtit sen första dygnet inne på avdelningen, och det var lite skönt efter. Men jag kunde bara gråta när mormor var ute med Boss och sedan torkade jag tårarna och försökte bita ihop. Jag tror att jag gör det för hennes skull, och för min, men jag tror inte att det gör någon speciellt gott i längden.

 

I en låttext sjöng de om att man drömmer om att vakna upp och vara yngre igen, och jag kunde inte känna mig mer träffad. Så känner jag konstant. 

De senaste 6 åren har liksom både gått förbi och samtidigt känner jag inte att jag har levt dem, jag vet inte om jag mognat ikapp dem eller om jag bara blivit 50 år i skallen ibland och ibland är jag 22 igen.

 

På återseende...

 

Nej, det är inget skrivfel i rubriken. Smolstrålar är min egen sammanställning av små/smala solstrålar, så var det sagt och lagt till handlingarna.

 

Jag är så fruktansvärt tjock just nu, på ett sätt jag aldrig kan komma på att jag någonsin varit tidigare. Tjock så att magen tar emot när jag lutar mig framåt, att jag får en tjockvalk av även mjukare byxor och den står ut som en tidig gravidmage. Och nej, jag kan omöjligt vara gravid. Om vi inte har en ny jungfrufödsel på G, och då känns det som att jag har helt andra bekymmer på halsen. Jag är helt enkelt bara tjock. Och mindre blir jag inte av att jag äter som en besatt, som jag tidigare har sagt att jag verkligen verkar försöka fylla ett hål inom mig - med mat och skitsaker som godis eller vad jag nu får tassarna på. 

Mindre blir jag heller inte av att knappt orka röra på mig, och det är inte för att jag är så fet (tror jag inte i alla fall...) utan jag är bara orkeslös. Och då blir det som en låsning i huvudet... Jag hade lika gärna kunna sluta äta, just för att jag inte kan röra på mig och förbränna, men istället just nu och just den här gången så äter jag istället. 

Jag har varit med om båda delar, och det är väl de kroniska resterna som jag alltid kommer att ha att brottas med efter att ha haft en ätstörning som ung. Och just den här varianten får mig alltid att känna mig värdelös på ett sätt som inte att inte äta alls gör. Det får mig istället att känna mig duktig som inte äter. 

Och just nu är jag för rädd för att försöka mig på någon diet, för att jag är rädd att ta kontroll över maten och att det är något jag kan kontrollera, när jag inte har kontroll på någonting annat som händer med mig nu.

Så ätstörd är jag fortfarande...

 

Detta ligger lite närmare i huvudet nu då i och med att jag både äter som ett bottenlöst hål och känner mig maktlös i allt som händer mig nu, så är rädslan att ta kontroll över maten och äga åtminstonde ett av mina probem själv. Men jag vet ju med mig att jag inte klarar av den kontrollen, inte just nu när jag är så nedkörd i övrigt.

Jag hoppas på att kunna låna en träningscykel, och bara långsamt börja trampa hemma utan att behöva vara rädd för att bli helt slut och inte orka hem, så jag kan träna upp min ork. Och jag bara hoppas att det jobbar med mig den här gången, att jag kan träna upp orken och att inte allt bara äts upp av värk, smärta och frustration.

 

Idag har jag återigen försökt med att träna upp min ork, någon som för vanliga människor låter heeeeeeeelt sjukt, patetiskt och löjligt, med små små mål. 

Nu tänker jag skriva upp några av dem för att komma ihåg var jag står just precis nu, och förhoppningsvis kunna se framsteg längre fram.

 

När jag var inlagd hade jag som mål att gå minst 3000 steg om dagen, oavsett feber eller illamående. 

Jag följer schemat för squatchallenge sen dess jag lades in, igår 190 st, idag vilodag, imorgon 220 st.

Jag ska gå ut och gå minst två ggr, själv.

Nu har jag som mål att gå 5000 steg om dagen, 3000 om jag mår riktigt kasst.

Göra mig iordning även om jag inte går ut direkt på morgonen.

Minst en promenad med Boss, lång eller kort.

Träna med Boss, duscha honom, borsta tänder och allt sånt som mamma har hjälpt till med.

Att vara mer till hjälp hemma, även om det tar mig 5 ggr så lång tid som för de andra eller som det brukar ta i vanliga fall. Här är tålamodet för både mig och mamma och pappa det mest kritiska. Mitt tålamod mer än deras ska sägas för att vara helt uppriktig.

 

Jag hoppas att jag kommer att orka med en timme om dagen på cykeln sen, sammanlagt till en början för att sedan kunna göra en timme på raken.

 

Nu försöker jag tänka att jag inte är helt värdelös som måste åka och bo hos min mormor i en vecka, då mamma och pappa ska på semester, precis som ett litet barn. För sanningen är att jag fortfarande behöver så mycket hjälp att det hade varit tufft att klara av bara en-två dagar med Boss, mat och allt som behövs däremellan.

Not so fun to be me...

Jag vaknade idag vid kl 6, av oklar anledning. Antingen var det något ljud från mina föräldrar eller Boss, eller så var det att jag gjorde någon rörelse i sömnen som fick axeln att skrika till. Ont som fan gjorde det i alla fall när jag vaknade, som det brukar, och axeln bara kokade. Jag bytte ispåse och la mig i mina föräldrars säng eftersom de hade gått upp för att gå till jobbet, och lyckades som genom ett under att somna om. Tack för det!

 

Det här med att snart fylla 30 och behöva bo hos sina föräldrar för att man behöver så mycket hjälp med allt är också något som känns patetiskt, frustrerande och förjävligt. Det ska inte vara så! Och ändå är det ytterligare en verklighet jag måste acceptera nu. 

Det är förbannat mycket som är överjävligt som jag "bara måste acceptera" och "det är ju bara så just nu" men det finns ingen som kan säga när det kommer att sluta vara så. Tiden fortsätter att bara springa ifrån mig och allt som krävs av mig är acceptans, fightingvilja och tålamod - nå, det känns ju inte så jobbigt väl? För mig känns det helt jävla övermäktigt.

Det smärtar mig nästan lika mycket som axeln att behöva ha det såhär, att behöva luta ännu tyngre mot mamma och pappa som redan gör ALLT för mig, att hela tiden ha dåligt samvete och känna mig som en genomrutten människa när jag blir kort i humöret eller fräser till eller att behöva fråga om lov eller en tjänst hela tiden - varje gång jag vill göra eller ha något. 

 

Något som gör oerhört ont i mig är att det känns som att mina prinsar inte riktigt vill vara med mig, eller det är inte rättvist mot dem, det känns förjävligt att behöva säga nej till allt de vill göra med mig och då tillslut söker de ju sig någon annanstans. Jag vill ju bara kunna spela kort, spel, fotboll eller pingis med dem igen.. Även på det halvdana sätt jag kunde göra för 4 veckor sen. 

Jag trodde väl aldrig att jag skulle längta efter hur det var då... Men det visar sig återigen att allting kan skita sig ytterligare, man ska aldrig säga att nu kan det bara bli bättre - för då händer någon mer skit.

 

Det känns inte speciellt kul att varje gång skriva ner en massa skit, men tro mig när jag säger att INGEN vore gladare än jag att kunna skriva ner något bra. Och det jag skriver är ju just nu mest för mig själv, för att komma ihåg senare om jag faktiskt kommer att kunna göra något bra av allt det här. 

Det kanske kan hjälpa någon annan i liknande sits, eller fungera som avskräckande exempel, oavsett så finns det en liten tanke hos mig att göra något av det när jag förhoppningsvis kommit ur helskinnad på andra sidan.

 

Min kära vän, extramamma och f d kollega Ulla kom på en snabbvisit häromdagen, med sig hade hon en massagekudde (som pappa har hijackat de senaste två kvällarna) och en bok om inre drömmar, yoga och att vända negationer till utmaningar eller bara ett positivt utryck. T ex "jag är så trött" kan man istället vända till "jag är avskappnad". Jag ska ge det ett ärligt försök! 

Även om massagekudden redan är välanvänd så var det att bara få se och krama om Ulla som slog allt! Jag är så glad att ha den kvinnan i mitt liv. Jag trodde väl aldrig att vi skulle finna varandra på det sättet efter första gången vi träffades på jobbet, hon var stressad och jag kände mig avsnoppad. Det tog inte lång tid innan vi hade internskämt, riktiga pratstunder om annat är vårt skitjobb och bara innerlig vänskap. Det spelar mig ingen roll att hon är mer i ålder med min mamma, det är snarare ett plus. 

Och mamma tycker så mycket om henne, de två skickade peppbilder till mig tillsammans när jag lagts in på avdelningen, för att jag skulle knyta näven och ta fram mitt hårdaste pannben. 

Underbara kvinnor, och mammor, båda två!

 

Igår gjorde jag lite "nyttigt godis" i form av rawfoodbollar som smakar kanelbulle, passande inför kanelbullens dag som är idag! Och en tlll sats av nyttiga chokladtryfflar, med bas av dadlar och kokossolja. 

Därför behöver jag inte ha lika dåligt samvete för att jag och mamma idag ska baka riktiga bullar, och jag min smällfeta kossa längtar efter att få en degklutt att glufsa i mig, 

Jag är verkligen alldeles för tjock nu, och hoppas att kunna vända detta. Men jag måste ju förihelvete orka mer än att bara gå runt huset innan jag kan förbränna lite. Det sorgliga är att jag har sådan matlust, och äter mastodontportioner just nu. 

Snacka om att försöka fylla igen ett hål med mat....

 

P O!

Väder som matchar humöret, och ändå inte.. Skulle det vara helt matchande så skulle det nog storma orkanvindar ena stunden, vara hällande regn nästa, lite solstrålar och sedan bara grått. Grått och kallt.

Jag har idag varit hos min psykolog, och blev rejält uppriven där då vi pratade om allt som har hänt sen sist då jag fortfarande var inlagd och hur jag mår.

Att behöva sätta ord på mina känslor, tankar och rädslor just nu är vidrigt. Jag känner att jag både instinktivt och aktivt väljer bort att göra just detta, för det gör för ont, är för frustrerande och gör mig alldeles kall av rädsla. Och samtidigt vet jag ju att man måste sätta ord på detta för att kunna börja jobba med det, men jag känner mig helt bakbunden där. Jag vill eller kan inte börja jobba med det här nu, då går jag sönder på ett sätt jag inte vet om man kan sätta ihop igen.

Och då får man frågan, kan du berätta det här för någon? 

Hur i hela helvetet ska man kunna berätta detta för någon, nära eller längre ifrån? Jag skrämmer ju skiten ur mig själv med allt det här, vem ska jag då välja att skrämma slag på i min närhet?

Nej, det här känns omöjligt på så många sätt...

 

Utöver ovan sagda så är jag så extremt frustrerad, besviken, ledsen, arg och allt ditåt över att må såhär mycket sämre nu. Jag har så onämnbart ont hela tiden, enda gången jag får lite flykt från detta är när jag sover och sömnen är faktiskt helt okej tack vare de sömnfrämjande mediciner som jag fick med mig efter inläggningen. Men all vaken tid är det som att ha något energisugande, livslustdödande och elak jävla tandochöronvärk i axeln. Och utöver den där jävla smärtan så kommer orkeslösheten som ett brev på posten, och den är så extrem nu! 

Det går inte heller att komma runt, att jag bara plötsligt dräneras på all ork oavsett om jag är ute och går med Boss, eller bara ska gå upp för trappen. Hur fan klarar man av det här?

Hur fan klarar man av det här? Speciellt när man redan har gått igenom det tidigare, som jag gjort vid både magoperationerna och med axeln. Och kom inte med att "du har gjort det förut, så gör det igen"! 

Det är inte som att upprepa sig på gymmet, eller vid lyckad insats på jobbet. Det ä något som bara tar allt av dig själv, och din omgivning, och just nu finns inte det att ta av som det känns.

 

Jag är fortfarande väldigt isolerad, för att jag tycker att det känns alldeles för svårt att berätta för nära och kära om hur läget är. Jag skulle vilja kunna komma med positiva nyheter, och då vet jag att det landar i "men du har ju gjort något jättetufft och klarat av det så bra så var glad nu då". 

Vilket jag är, jag är jätteglad att jag har klarat den där skiten så bra som jag klarade det. MEN jag kan inte vara glad nu efteråt när jag mår såhär, och det under oklar framtid enligt läkarna.

Nu ska jag testa mediciner, igen, och de måste ha sin tid, igen, och sen får vi se, igen. 

Det kan handla om månader, och det gör mig både ledsen, frustrerad, arg, förtvivlad och helt fuckad. Hur klarar jag detta i månader?

 

Usch, det är verkligen regnväder och gråkallt på alla sätt idag.

P O!

 

 

Jag fortsätter att kriga med att acceptera och agera efter mina "nya" förutsättningar, för att få det att funka. Tyvärr gör jag nog inte det så bra...

Antingen gör jag som igår och gör för mycket för att mitt samvete och känslan av att inte dra sitt strå till stacken blir för jobbig och jag tänker att jag bör göra allt. Mycket handlar om känslan av att någon annan här hemma egentligen tycker att jag bara är slö, och det är som sagt bara en känsla och ingenting någon har sagt.

Känslan av att inte vara självständig, att vara i konstant behov av hjälp och stöd på alla sätt är alldeles tillräcklig, men jag lägger ändå till en hel massa andra känslor till min neggocirkus. Och när jag inte klarar av att hoppa av karusellen så beskyller jag mig själv för att vara värdelös som inte klarar av det, eller i alla fall klarar av att dölja det för andra.

Vilken shit show jag låter som! Det är inte konstigt att man är singel...

 

Efter att ha plockat in disken, dammsugit, gjort mina squats (150!!!) och gjort ett försök att göra fransk nougat så var jag således helt slut. Mamma fick åka och hämta mina mediciner som var kvar på avdelningen, och jag bara låg. Helt käppslut!

Jag fick tvinga mig ut och sätta mig i solen en stund, som egentligen var helt fantastiskt skönt men jag orkade knappt släpa fram stolen och en filt. Bara den känslan kan få mig att vilja hoppa framför tåget, att inte orka resa på sig. Som tur är så orkar jag inte heller släpa mig till en tågräls heller.

Jag njöt i solen en stund innan jag gick och hämtade Boss hos hans dagmamma, där han alltid har en kanondag. Igår hade han fått springa lös tillsammans med sina kompisar, och han var som vanligt helt slut när han kom hem.

 

Efter detta var jag återigen så slut att jag inte ens orkade sätta på mig varma strumpor eller fleecestället, och hamnade i soffan igen.

Vi gjorde lite nytta på kvällen, jag drog kopior på alla mina tusen papper till journaler som ska in till Capio för att de ska kunna göra en invaliditetsbedömning på min axel. Jag skulle bli mycket förvånad om det finns någon som kollar igenom allt det där, för det är MYCKET!

Jag blev lite lätt nedstämd när jag drog kopior på allt det där, för det är ju faktiskt papper på en del av den skit jag har gått igenom de senaste 4,5 åren. 

Vi avslutade kvällen med att köpa pizza och kolla på Skavlan innan vi var tidigt i säng alla tre, plus Boss.

 

Jag vaknade vid 7 morse, återigen helt blöt på hela kroppen, om det är abstinens eller om det är kroppen som reagerar på smärtan får jag låta vara osagt men roligt är det inte.

Mamma och pappa var redan uppe och skulle åka ner till stugan för att höstfixa lite, och de tog med sig Boss. Jag försökte somna om men det gick inte för axeln gjorde så jävla ont. Så jag tog mina morgonmediciner och vitaminer, gjorde mina squats (155 st!!!) för dagen och gjorde mig sedan iordning och tog på mig hyfsat varmt för att sedan gå ut en sväng i skogen och kolla efter lite svamp. 

Några gula kantareller rikare gick jag hemåt, och bara dråsade omkull. Ringde farmor och tele2 för hennes räkning, och nu sitter jag här.

 

Det lät nog bli ännu en däckning nu, eller om jag ska försöka få i mig något att äta först.

P O!

Idag skulle jag och mamma åka och träffa läkarna, både läkaren från Beroendecentrum och min nya smärtläkare, så jag vaknade ganska tidigt efter en lite oroligare natt. Det känns aldrig kul att åka till sjukhuset, och nu när jag mår såhär så känns det ännu mer oroligt eftersom jag tvivlar på att jag ska få goda nyheter.

Inför mötet hade jag och mamma skrivit upp lite frågor, och vi pratade om det igår kväll och det samtalet slutade väl inte så jättebra... Mamma tycker att jag är otrevlig, och jag tycker att hon säger dumma saker och inte förstår - ungefär där vi brukar hamna när vi inte når varandra och det äter upp mig inifrån. Jag blir så obeskrivligt ledsen varje gång, och inte mindre denna gång då jag verkligen önskar att mina föräldrar ska uppleva min oändliga tacksamhet för allt de gör när jag är i såhär stort behov av både fysisk hjälp och mentalt stöd.

Hur fan ska jag klara av det här?!

 

Jag vill ju bara underlätta för dem, och då framförallt mamma, men det känns som att jag istället hela tiden lägger ytterligare sten på börda. Och när jag inte kan hantera allt som händer, då lägger jag till ännu mer oro och tyngd för henne att bära för att hon blir rädd för vad jag känner. Och jag blir ännu mer rädd för vad jag känner och tänker när det blir såhär. 

Jag vet bara inte var jag ska hämta styrka ifrån, om så ändå styrkan att kunna hålla minen framför mamma eller att låtsas orka mer än jag kan. Det känns som en snara runt halsen som dras åt oavsett vilket håll jag snubblar mot.

 

Mötet idag gick helt okej... Beroendeläkaren underströk återigen hur bra jag har klarat mig igenom abstinensen, klart över förväntan med tanke på mitt utgångsläge och de doser jag stod på och att faran för nya abstinensbesvär som är såpass svåra att jag skulle behöva hjälp är mycket små. Allt där är positivt! 

De nya mediciner jag fått när jag legat inne och ska fortsätta med var heller inga konstigheter, de kan göra mig lite torr i munnen och ev slö dagen efter om det vill sig illa. 

Värre är väl nyheterna som kom från Smärtenheten, att min tuffa resa nästan fått en nystart och att det kommer att vara kämpigt värre en tid framåt också. Nya mediciner och kombinationer ska testas, under lååååång tid för att man nu ska se var läget ligger.

Operationer av en ryggmärgsstimulator verkar också ha hamnat på is då Örebro just nu inte har någon operatör, utan jag måste då skickas någon annanstans för operationen. Detta är ju något jag har hoppats på för att inte behöva nya mediciner i kroppen, så jag får väl gå på angående den igen.

 

Jag var helt slut när vi väl kom hem, men har inte sovit något då oron och ledsamheten bara bränner i mig. Inte blir det bättre när någon kommer hem och bara fräser helt obefogat.

Jag och Boss försökte gå kvällspromenad men han vägrade gå eftersom att regnet baara öser ner och jag som gick och släpade fötterna efter mig och flåsade som efter milen lät honom få som han ville och vände hemåt efter kvällsbajsen.

 

Jag åt med mamma när hon kommit hem efter att ha varit duktig och varit iväg och tränat, kunde knappt sitta upprätt. I skrivande stund sitter jag och hänger över tangentbordet, och ska lägga mig med väntande ispåse nu framför tv 3 dokumentär om Miljonärsmordet. Jag hoppas på sällskap från mamma, men hon har fortfarande massor att fixa med...

Det dåliga samvetet bara skriker mig i ansiktet!

Jag visste inte om jag skulle fortsätta markera rubrikerna med nummer, men när jag sedan kan gå tillbaka och läsa så känns det enklare att märka dem nu för att veta hur långt jag har kommit.

Just nu närmar sig klockan 13.00, och då för två veckor sedan var jag på väg till Beroendecentrum för att läggas in, det känns både som igår och som för ett år sedan.

 

Jag fick åka hem i måndags, på den sena eftermiddagen efter mycket väntan, förväntan och lite skräck över att behöva vara kvar. Men jag fick ett gott besked av läkarna som tycker att det hela har gått över förväntan abstinensmässigt. Jag vet att jag har skrivit det flera gånger tidigare, men det kan inte understrykas nog! 

Det var abstinensen alla har varit så oroade över med tanke på vilka doser jag stod på och hur länge jag hade stått på dem, och för att förenkla all skit som jag har gått igenom så dansade jag igenom abstinensen! Jag har inte behövt någon abstinenslindrande medicin och har inte spytt mer än kanske 5 ggr, haft ordentlig feber mer än 2 dagar och mått allmänt skit. Och tro mig, jag hade väntat mig långt mycket värre.

 

Det som är förjävla tufft nu, som känns omöjligt att acceptera, är att ha såhär jävla ont igen, att inte kunna röra armen som jag kunde för bara några veckor sedan och att inte ha ork att ens gå upp för trappan för att hämta någonting. Att inte orka hjälpa mamma när jag ser hur mycket hon har att fixa med, eller att inte orka leka eller träna med Boss, att inte orka spela spel med brorsönerna.

Hur fan ska jag komma runt det här? Jag måste komma tillbaka igen, och visst känner jag mig nedslagen när jag hade önskat att jag kände mig lätt som en fjäder och tillbaka på banan igen. Att jag hade orkat mer, ta tag i allt som behöver tas hand om och kunnat lyfta lite tyngd från mina föräldrar.

 

Det är inte så lätt att se hur det här är ett steg på rätt väg när det för tillfället gör mig så jäkla mycket sämre, oavsett hur mycket jag vet att det är rätt väg och att jag har blivit av med massa gift som pumpats runt i kroppen. Det är ett jävla skit att acceptera, även fast jag sedan smärtkursen har en helt ny syn på vad acceptera betyder. Hur kan någon acceptera sånt här? Hur tar man sig igenom?

 

Jag får meddelanden, pepp från mamma och pappa och all möjlig omtanke från mina kära omkring mig om hur grym jag är som har klarat det här, som har gjort det här. Jag försöker se det så själv också, men idag är det svårt när jag bara känner mig liten, värdelös och i behov av så mycket hjälp och stöd.

 

Jag sitter här med presenten jag köpte till mig själv innan avgiftningen, för att ha efter avgiftningen, runt handleden - en klocka jag har velat ha sedan jag köpte en liknande till XRickard. Jag hoppas att tyngden av den övertygar mig om att jag är duktig som har gjort det här såhär långt.

 

P O sålänge!

Jag sitter nu i min säng, nyduschad och väldoftande, tillbaka i de gråa landstingsbyxorna och den blåa koftan. Med de stora mameluckorna till trosor och trådigt linne. Men nej, inte är jag bitter heller...

 

Jag har i alla fall haft en jätteskön helg hemma! Jag känner idag, för att inte tala om inatt, av att jag inte har varit så försiktig som jag borde - axeln är ett glödande helvete för tillfället. Men, jag har fått vara hemma hos Boss, mamma och pappa! Och jag har fått träffa brorsönerna, brorsan och svägerska. Det är fan värt att ha lite ont för!

 

Mamma hämtade mig i lördags morse och jag var pigg trots lite sömn, ungefär som ett barn på julafton. Boss blev suerglad när jag kom hem och rullade faktiskt ihop sig bredvid mig när jag la mig i soffan, som jag hade tjutit om han hade surat på mig för att jag har varit borta!

Douglas och Wilson kom, och jag och Wille la oss för att vila lite efter maten. Sedan gick det runt med deras lekar, Boss och grejande. Christina kom och berättade att byggarna hade beställt fika, så vi åkte ut till huset för sen kvällsfika. Någonstans där dränerades all min energi, jag frös och var så oerhört trött och hade så ont att jag såg rött. Då blev jag också så ledsen, är det såhär det ska vara nu? Ska jag inte orka vara med på något, eller riskera att fräsa åt dem jag älskar mest bara för att stubinen är på minus?

Jag försökte bita ihop och hjälpa mamma med maten när vi kom hem och klockan var mycket, men kände att jag höll på att rinna av stolen. 

Tacolördag i all sin glans, pappa gick ut med Boss och sedan kollade vi en Maria Wern. Pappa sov inom 5 minuter, helt slut av att ha varit i stugan tidigt för att ta upp bryggorna och röja, och sedan ut till bygget för att snickra med brorsan. 

 

Jag sov betydligt bättre än jag har gjort sen jag kom in hit, inte så konstigt kanske, däremot gjorde hängmattsmadrassen att jag var sned som satan i ryggen. Jag vaknade och trodde att klockan var runt 6, och får en chock då hon är 10.43! Så skönt dock! 

Mamma kom hem för att hämta mig så att jag kunde se två av Willes fotbollsmatcher, i blandat regn och sol i blåshålet Rosta gärde. 4 mål från W sista matchen!

Jag var helt död när vi kom hem, och så frusen. Lade mig under den tjockaste filten med fleecestället på för att vila en stund, såna stunder är det helt jävla värdelöst att kyla är det enda som hjälper något mot värken. BRRR!

 

Jag klädde mig varmt (längdskidsbyxor i september?!) och gick själv ut i skogen med min mitella för att bara få lite skogs- och svampterapi. Jag blev rädd några ggr när jag höll på att tappa balansen, och mest när jag bara kände att jag var så trött att jag inte visste om jag skulle ta mig hem. Men mamma och Boss kom förbi precis i rätt tid, så jag fick sällskap hem.

 

Resten av kvällen blev riktigt jobbig då klockan obönhörligt gick mot att jag skulle behöva åka tillbaka till avdelningen, och all ångest med det.

Jag kom hit igen vid 21, personalen är ju gullig men det kändes förjävligt att gå in i hissen. In genom den där ståldörren. Igenom de där korridorerna. Sätta på sig de där kläderna. Kissa i en mugg. Gå in i det där kala, deprimerande rummet.

 

Jag kunde som trott inte sova, så jag hade lite söndagsfilmsmys med två andra, och var sedan uppe och snackade med värstingpolaren tills jag trodde att jag skulle kunna sova.

Det har gått sådär bra med sömnen, och nu är jag här som sagt. 130 squats och en dusch senare.

 

P O!

Jag blev väckt runt 8 imorse, varför vet jag inte ens. Men sedan kom de med både mediciner och för att ta blodtryck. Jag har, återigen, sovit halvbra. Inte alls under första delen av natten och sedan efter kolijoks och byte av ispåse så sover jag hyfsat från kl. 3 typ till runt 6-tiden. Det känns nästan som att det går troll i det där nu...

 

Jag lade mig tillrätta eftersom jag ändå inte kan äta frukost här, och började kolla på Sagan om Ringen. Den får mig alltid att tänka på pappa, eftersom att vi älskar de filmerna.

Det blev inte hela filmen utan jag tog mig i kragen och gjorde först dagens squats (100st!!! !!! !!!!) och tog mig sedan för med uppgiften att duscha och tvätta håret. Det tog mig även denna gång dryga timmen, p g a att jag inte längre kan röra mig ens så begränsat som tidigare - det känns så sorgligt att bara helt plötsligt vara tillbaka för 4 år sedan rörlighets- och smärtmässigt.

Sedan hängde jag lite i korridoren med en av mina nya favoriter bland patienterna, han är jättego men har gjort så mycket sjukt, så mycket skada och så mycket farligt. Men vilka jäkla historier han drar sen! Jag hoppas verkligen att han håller sig på rätt bana sen, han kan nog ge tillbaka mycket till världen. Vill jag hoppas och tro iaf!

 

Lunchen idag blev tacosallad, riktigt gott faktiskt! Salladstallrikarna rekommenderar jag varmt för de som är eller blir inlagda. Däremot får man då automatiskt inlagd päronhalva med grädde, vilket inte är någon favorit. Men jag blev manad att smaka, och plötsigt kommer en skötare fram med en tallrik kladdkaka och en med äppelpaj, now we're talkin'! Jag fick dock hugga killen i handen en gång för att han tallade på min del av kladdkakan. ANNA DOESN'T SHARE FOOD!

 

Jag gick tillbaka till rummet, där jag har hängt större delen av dagen eftersom det finns en väldigt olustig patient här nu igen. Det känns hemskt att säga, men lika hemskt att känna att man vill ha ryggen fri i korridoren och rycker till när någon drar i handtaget på dörren till mitt rum. Jag hör inte hemma här, det bara är så. Man kan inte blanda ihop såhär, när man vet att man mår sitt allra sämsta och är svagare än någonsin så ska man ställas inför att vara rädd och orolig över vad som kan hända när man egentligen ska helas. Jag står tvärfast vid det! Man ska inte blanda missbrukare med beroende som läkarvården har satt i skiten. PUNKT!

 

Blev sedan inkallad till läkaren och fick det monumentalt bradiga beskedet att jag får åka hem på permission i helgen! YAAAAAY! Det känns så himla skönt, och jag gick därifrån med lättare steg än innan. 

Även om jag säkert inte kommer att orka så mycket, och vara liggande med mina ispåsar en hel del, så ska jag ändå få krama om vem jag vill, ligga i en riktig säng, kunna hänga i en skön ssoffa utan att behöva ha koll på dörren och kunna få äta min älskade mammas mat! Det ska verkligen bli så oerhört skönt att slippa "fångdräkten" också! Och att behöva be om att någon ska låsa upp, att någon ska hämta något för att du själv inte kommer åt dina egna saker.

Sedan kom pappsen på besök med lite medskick från mamma, en påse ljusa kolor (som jag har suktat efter sånda!) och mitellan - ett bitterljuvt återseende. Vi tog en skön liten promenad längs med ån, och njöt av det riktigt varma vädret.

 

Tiden efter spenderade jag med att gå igenom och rensa bland gamla bilder innan det var dags för middag, och sedan en stund i tv-rummet ihop med den äldre herren som är så omtänksam och så väldigt pratsam mitt i mina favoritprogram. Men han satt ändå snällt och tittade på Real housewives of Beverly Hills med mig.

När jag kom tillbaka till mitt rum så var det en stor pöl under fönstret, det regnade ju jävlar i mig tidigare. En stormig fredagskväll, minst sagt.

Jag ska plocka ihop det som kan plockas ihop, och sedan kanske se vad grabbarna i rummet bredvid har för sig en fredagskväll på avdelningen eller så kanske jag helt enkelt ska fortsätta trycka härinne med tanke på hur det låter ute i korridoren för tillfället. Blir kanske inte så lätt att sova inatt heller, om det här ska fortsätta...

 

P O!

En halvbra natt, första delen var skrämmande dålig och jag ville bara sparka i madrassen och skrika i kudden av frustration av att inte kunna sova. Det är verkligen vidrigt när det inte går när man är så oerhört trött, och också är det ju i sömnen jag kan fly smärtan.

Jag fick tidigare nämnda kolijoks och kunde därefter lägga ett par timmar bakom mig med helt okej sömn innan jag blev väckt vid 8 för morgonmediciner och koll av bloddtryck. Småtrynade och kollade lite film innan jag skulle gå upp och göra mig iording för att få fly från avdelningen en stund och komma till min fantastiska sjukgymnast på Smärtenheten. 

Det blev en skön timme, mestadels i alla fall, med lite lerbädd, massage och akupressur, och så oerhört skönt att bara vara utanför avdelningen. Det blev lite knas med den skötaren som följde med mig, så han gick tillbaka utan mig, och jag ska inte ljuga och säga att allt kändes tipptopp. Jag var ganska duktigt snurrig efter, och så oerhört trött, att jag har nästan 60-70% av maxpuls av en långsam promenad på 10 minuter. Då blir det lite tydligt att jag inte riktigt mår så bra...

Sedan tror jag liksom att jag skulle få mer energi av att komma härifrån bara, att inte gå runt i den här instängda luften och allt annat som den här avdelningen faktiskt innebär. Att behöva vara rädd eller orolig, att känna sig inlåst och endast omges av folk från helt annan bakgrund förutom personalen då.

 

Idag har en medpatient varit och ryckt i min dörr 3 ggr, som jag har sett, och går däremellan och traskar runt, vrålar till och är allmänt oskön, och har dessutom klappat till mig på axeln två gånger idag som sista gången resulterade i att jag skrek till och ilskgråten kom när jag snabbt gick därifrån. Jag kände nämligen att vänsterhanden knöts som av reflex, och jag ville verkligen inte slå till honom för att få allt att bli än värre. Så nu är han efter mig för att be om ursäkt, vilket jag redan har sagt att jag godtar och allt är okej, så nu trycker jag i mitt rum med dörren låst. 

 

Jag är så less på att vara här, jag tycker att jag har gjort mitt nu och visat att jag verkligen vill få bort skitmorfinet som läkarna har haft mig på i flera år. Och att jag håller för det också, eftersom jag har klarat av abstinensen med glans, om man ska jämföra med vad som förväntades av både läkarna och mig.

Jag bara håller tummarna nu för att jag kanske kan få permission i helgen, och att den går skitbra så att jag bara kan komma hit och kissa i en mugg och skrivas ut sen, så att jag kan få börja brottas med att leva med en kraftigt begränsad arm igen under en oklar tid framöver. 

Den kampen försöker jag hålla ifrån mig så gott jag bara kan när jag är härinne, det känns bara som att jag skulle bryta ihop helt. Och då skulle jag väl aldrig få komma härifrån.

 

En glad happening idag var när Frida kom på besök i hennes grön-gula arbetsstass när det var lugnt för henne, något som gjorde mig väldigt glad! Och det var så skönt att bara få skratta lite, och glömma för en sekund var jag är någonstans.

 

När jag kommit tillbaka från sjukgymnasten och sorgset bytt om till "fångkläderna" igen, åt jag för första gången min mat på rummet. Och som om herren som sopat till min axel inte har gjort nog med skit, så hade karlfan ätit upp min efterrätt! Jag kanske skulle ha slängt ut den där knytnäven ändå, om så inte för axeln så för min kladdkakebit!

Sedan var jag så slut att det blev ispåse och Skönheten och Odjuret med Emma Watson fick vagga mig till sömns en timme. 

Middagen idag blev riktigt trevlig, jag satt tillsammans med en äldre man och en yngre kille och fick höra så mycket historier, både ljusa och riktigt riktigt hemska.

Gängkriminalitet, alkoholberoende, heroin och allt däremellan som t ex yxrån, knivslagsmål och Jesus gick vi igenom känns det som.

Det är hemska männskoöden som finns och en del som blir utav att läkarvården skriver ut mediciner utan att ha koll på sin patients mående. Sedan bär inte läkarvården skuld för allt missbruk som är, men väldigt mycket beroende som kommer från läkarvården. 

 

TV med min nya kompis och lite dum-tv innan kvällsfikat som jag lämnade skrikgråtande efter en axeldunk, och sedan dess sitter jag inlåst på mitt rum med en ispåse och tycker lite synd om mig själv...

Jag håller alla tummar och tår för att läkaren imorgon ger mig okej för hempermission i helgen, mina två prinsar och min lilla voffsing känns som en barnlek efter idag.

 

P O!

Först och främst återknyter jag till rubriken, en vecka avklarad: CHECK!

 

Kl. 13.00 idag var det precis en vecka sedan jag ringde på den där hemska ståldörren och klev in här för att gå min största fight hittills. Det känns som det femdubbla för det mesta, men vissa stunder känns det som för bara tre-fyra dagar sen.

 

Jag har haft en något bättre natt, vilket kändes väldigt skönt när jag väl gnuggat sömnen ur ögonen och behagade gå upp. Jag har hittills inte ätit frukost här en enda gång, mest för att jag kanske äntligen somnat framåt 5-6 tiden och frukosten är kl. 8, och dels också för att jag har svårt att äta på morgonen. Och är absolut inte mitt trevligaste heller, icke att förglömma. Och i o m den smärtökning jag nu har, så gör jag klokast, för både mig och omgivningen, i att hålla mig i rummet. 

Jag kunde ändå ligga kvar efter morgonrond och morgonmediciner och bara kolla klart på en film, utan att somna till, och det känns som kvitto på en bättre nattsömn. 

Sedan kändes det något oklart när de kommer in för att ta blodtryck, som de gör 2 ggr/dag, och jag sitter på sängkanten i inget annat än de här sexiga trosorna (läs: pantalonger?) och linne, och en annan patient följer efter sköterskan in genom min dörr! 

Vi kan kalla denne patient för Skuggan, för den har följt efter skötare, medpatienter eller sjuksköterskan och läkarna HELA dagen. Eller så försöker han bristfälligt att kommunicera med andra patienter, och jag fattar ingenting. Jag tror att han kallade mig 'cunt' vilket betyder fitta på värsta sätt på engelska, men han påstod att han sa att jag var vacker. Eller kanske en vakt. Jag velar fortfarande om han faktiskt gav mig en komplimang eller om han förolämpade mig grovt...

En komplimang jag dock har fått här inne är av två tjejer, den ena säger att "du skulle kunna jobba med att sälja smink, eller göra reklam för" och den andra säger "du ser snarare ut som att du jobbar här än att du är patient", båda avslutar med "du ser bra ut", och att få höra det härinne känns som att jag har fått ett modellkontrakt från Ford Models eller nåt. Man känner sig helt enkelt inte speciellt snygg härinne... Och min naiva förhoppning om att iaf inte komma härifrån tjockare verkar också grusas... Men esch! Bara jag kommer härifrån!

 

Jag gjorde dagens squats (80st!!!!) och gjorde mig iordning, slöläste lite och sökte upp min planerarkompis till sköterska om det att fråga läkaren om helgpermission, det blev en utdragen historia. 

Jag vilade knappt något på f m, sedan var det lunch och inte heller riktigt läge för då skulle Björn komma (min sommar osv-psykolog). 

Idag var det riktigt tufft att tala med honom. Jag har så många känslor i mig i detta nu, alltifrån ilska till skuldkänslor och en känsla av att vara slagen, men jag kan fortfarande inte gråta. 

Idag fick jag be om att avsluta tidigare, för att jag hade så jävla ont att det inte gick längre. Jag kunde varken prata eller lyssna ordentligt. 

 

Jag hann vila i 20 minuter innan jag skulle in till läkaren, det blev tyvärr en känsla av magplask idag... 

Han nappade inte alls såsom jag hade trott på idén om helgpermission, plus att han idag slängde ur sig att det ibland kan ta 6 månader eller mer innan man kan se vad som är opiatsmärta och vad som är min kvarvarande.. När jag frågade hur man kan veta, om det inte blir så som de tror att jag kommer att få mindre ont, hur vet man då när gränsen har blivit nådd så att man kan påbörja en ny behandling med nya förutsättningar, så får jag det mindre roliga svaret att man kanske aldrig kan veta säkert... Känns sådär lovande!

 

Efter läkarmötet gick jag ner för att möta mamma och Boss, och det var helt fantastiskt att få pussa på honom igen! Och han blev bara glad (phuh!) jag hade varit lite orolig för att han skulle ha varit lite avvaktande när jag bara lämnade honom, men det gick så bra så!

 

Upp och vila en snabbis på rummet innan det var mat, gick knappt att äta idag heller. Prinskorvarna luktade exakt som Boss hundgoddis.

Vila i TV-soffan i väntan på Vanderpump rules, fick tyvärr sällskap av en snacksalig herre som fick mig att missa en hel del... Kanske får bli en repristorsdag imorgon?!

Imorgon ska jag till min sjukgymnast på smärtenheten för att förhoppningsvis få bort lite spänningar som har blivit rejält förvärrade de också tillsammans med axelns försämring.

 

Återkommer imorgon, hoppas på något positivt att komma med!